Publicerad: 2 oktober 2024
Båtkyrkogården i Dournanez var ett ganska ruggigt ställe. De döende fiskefartygen låg uppslängda i en lerig sankmark, i väntan på det slutgiltiga, bittra ödet. Det var snuskigt och stanken var på sina ställen bedövande. På sitt sätt påminde alltihop därute om texten på ”Dancing with mr. D”, en av Rolling Stones ganska bortglömda låtar:
“Down in the graveyard where we have our tryst
The air smells sweet, the air smells sick
He never smiles, his mouth merely twists
The breath in my lungs feels clinging and thick
But I know his name, he´s called Mr. D.
And one of these days he´s gonna set you free”
Men även om det var ruttet och jävligt så skuttade Dennis och jag runt som två stengetter på de kollapsade fartygen. Vi fick vårt straff natten efteråt…
Allra längst ut på kanten av Bretagne ligger...
...staden Dournanez. I somras tillbringade vi två veckor där nere.
Dournanez var på många sätt en fascinerande plats. När jag kom hem snackade jag dessutom...
...med en kille från Klädesholmen på Tjörn. Man slogs av parallellerna.
Dournanez växte på 1800-talet. Fisket upplevde goda tider, och dessutom blev hamnen ett centrum för införseln av...
...trävaror från Skandinavien. Byggsektorn växte och alla nyanlagda järnvägar behövde syllar.
Nere i den gamla hamnen, som ligger på andra sidan av fartygskykogården...
...finns ett en bra utställning som förklarar 1800-talets uppsving. Dessutom...
...finns det ett alldeles lysande museum som handlar om konserv- och fiskeriindustrins roll.
Jag är normalt sett ingen museimänniska, men inför Dournanez fiskerimuseum...
gav jag mig på nåd och onåd.
En viktig sak innan ni blir alltför skärrade av att bilderna lutar:
Det fanns inte ett fartyg därute som inte låg med minst 25 graders slagsida. En del lutade värre än så...
...så man kände sig nästan som Göran Kropp när man klättrade runt på däcken.
Om man halkade skulle ödet vara hårt och bittert: rätt ner i...
...en sumpig gyttjemark. Wham bam, thank you mam, som David Bowie skulle ha sagt.
Men vi klarade oss från gyttjan. Däremot stank det något rent bedrövligt...
...och när man sedan gick in i styrhytterna, som i en del fall var...
...mycket välbevarade, så ledde kombinationen av lutning, lukt och instängdhet...
...till att man snabbt kände en kväljande sjösjuka.
I vilket fall som helst upplevde Dournanez ett starkt uppsving med komservindustrin i början av 1900-talet.
Staden växte, och under 1950-talet fanns det mer än 20 konservfabriker här.
Efter andra världskriget inträffade ytterligare en revolution i utvecklingen av...
...produktivkrafterna inom fiskeriindustrin, som Karl Marx skulle ha uttryckt det:
Det som hände var att dieselmotorerna slog igenom för nya fiskebåtar. Helt plötsligt...
...kunde en fiskebåt som den vi ser här täcka mångdubbelt större områden än tidigare.
1950- och 60-talen blev genombrottet för det europeiska djuphavsfisket...
...en trend som befästes av andra tekniska innovationer som...
...radar och ekolod. Med en ordentlig dieselmotor och ett fräscht ekolod...
...var det inte lätt för fiskslynglarna att gömma sig någonstans.
Inne i den bäst bevarade hytten. Den kväljande sjösjukan ökade varje minut man var därinne.
Man får en rätt bra uppfattning om standardnivån på en fiskebåt byggd någon gång...
...under 1960-talet. Det fanns liknande restaurerade modeller inne på fiskerimuseet...
...men det var rätt intressant att kunna uppleva The real thing på andra sidan hamnen.
Observera texten... The luck ran out???
Dunkande fiskebåtar förde rekordfångster till Dournanez hamn. 1950- och 60-talen var lyckliga rekordår härute.
Men sedan kom krisen, med ökad konkurrens från Japan och andra stora fiskerinationer.
Dessutom uppstod utfiskningsproblem i Europa, och olika länder försökte skydda sina kustområden...
...genom att utvidga sina vattengränser.
Faktiskt utbröt ett "Torskkrig" mellan Island och Storbrittanien år 1972.
1970- och 80-talen var krisens årtionde i de traditionella europeiska industrierna, som fiske, textil, stål och varv.
Fiskeriindustrin och konserverna finns fortfarande kvar i Dournanez...
...men dom sysselsätter en bråkdel av den gamla arbetskraften.
Konservindustrierna har lagt ned, hamnen har flyttat och järnvägsstationen är nedlagd, som vi snart skall se.
Så man mådde inte så bra här på 1980-talet men...
...nu är comebacken påtaglig. Det som har hänt är att turister kommit in...
...tillsammans med en växande trend att ha ett "second home" en bit hemifrån.
Vi är nu nere i trakten av järnvägsstationen. Större delen av det gamla spårområdet hade gett plats för...
...genomfartsleder och hypermoderna köpcenter med franska delikatesser...
...som fick mig att gå upp två kilo i vikt under besöket.
Men några rester fanns trots allt kvar.
I motsats till många andra gillar jag snygg graffitti. Den som fanns i hamnen i Brest fick mig nästan att baxna...
...men ni får vänta lite innan ni får se den.
Som sagt, vi ser ett av de sista ruffiga områdena i Dournanez. Annars var omstruktureringen påtaglig. Kåkarna kostade 3-5 miljoner...
...brittiska bilar var nästan lika vanliga som franska...
...och de sista resterna av konsevfabrikerna byggdes om till hotell för fulla muggar.
Här ser vi den sista kolbingen inne på järnvägsområdet...
Stiligt...när jag körde in första gången såg jag bara färgerna, så jag trodde att det var...
...en cirkus uppställd därinne.
Här kommer nu några bonusbilder från en cykelstadion i...
Chateaulin, som ligger mellan Brest och Dournanez.
Här har åtskilliga etapper av Tour de France avgjorts.
Känns som ett franskt AK-arbete från 1930-talet.
Så sent som 1965 gick tempoetappen på Touren här.
Har ingen aningen om varför förfallet satte in sedan...
...men jag skulle gissa att dt var samma orsaker som låg bakom förfallet på racerbanan i Reims. Mer pengar leder till att specialiserade banor byggs och större orter gynnas.
Men vad hände då med Dennis och mig efter besöket på de övergivna båtarna? Kan berätta för er att det riktiga illamåendet kom på natten efteråt...
...Dennis vaknade upp mitt i natten i ett oerhört dåligt skick, och själv var jag tvungen att dricka Coca Cola klockan halv sex på morgonen. Pour ´l art, som man säger i Bråten och Bretagne.