Enköpings Stadshotell existerade i den här världen mellan 1879 och 2010. Nu är allt slut, och får man tro Veckans Affärers recension från 1998 skall vi som inte behövde besöka hotellet som gäster känna oss glada för det. Efter en storhetstid fram till 1950 hade hotellet utvecklats till en sorglig affär, med konkurser, förfall och mögliga duschar. Efter en lång planstrid var det till slut inte många som ville ha kvar det allt mer fördömda hotellet. Nu är i alla fall allt över, och redan 2011 lär PEAB kunna sälja stiliga bostadsrätter vid torget i pepparrotsstaden.
Enköpings Stadshotell...
...existerar inte längre...
...de här bilderna togs den 11 januari, byggföretaget var vänliga nog att vänta...
...en extra dag med att börja bära bort dörrar...
...men sedan gick rivningen i sin gilla takt...
...och för ett par veckor sedan var alla spår av det 120 år gamla hotellet utplånade...
...det var förresten en vanvettigt kall dag som vi var där...
...temperaturen låg under 10 minusgrader...
...PEABs man i Enköping sade att det dessutom var rekordfuktigt...
...fukten och kylan gjorde att man förvandlades till en isstod efter ett tag här inne...
...det tog ungefär 1 1/2 timme innan vi var tvungna att gå in på Tammerfors café tvärs över gatan och värma oss...
...men det märkliga var att nästa gång vi gick in började vi råfrysa redan efter 20-30 minuter, det var...
...som att all värme liksom tömts ut ur märgen, och...
...sedan började man liksom från en redan etablerad bottennivå...
...det var, helt enkelt, osannolikt kallt...
...om man återvänder till hotellet byggdes det 1879...
...åren då den svenska industrialismen och järnvägen etablerades på allvar...
...varenda svensk stad fick snabbt ett eget stadshotell...
...Enköping befann sig i ett blomstrande skede under slutet av 1800-talet...
...här byggdes tändsticksfabriker och verkstadsindustrier...
...vem minns inte Bahco, som ju blev berömda för sin...
..."what we in Sweden call a skiftnyckel"...
...nej, det var full fart här på Stadt och i Enköping i slutet av 1800-talet...
...sedan blev det då 1900-tal och tiden rullade vidare, både för hotellets del och Enköping...
...det var år av långsam förändring och ofta svag konkurrens...
...Stadshotellen fylldes av handelsresande som sökte rum för natten och en liten stänkare innan sänggåendet...
...enligt Gits Olsson, som vi ska återkomma till, gick snapsarna under namnet "silvertrumpet" här i Enköping...
...det mest upphetsande som hände var att det byggdes till en del rum mot gården här 1939...
...innan vi går fram till 1950- och 60-talet...
...kan vi konstatera att besökarna på den här siten sett ganska många kollapsade hotell genom åren...
...det har varit Stadshotell i Falköping och Marstrand, det har varit...
...luxuösa jättehotell från Amerika och Italien...
...och ni har fortfarande mycket mer att vänta på...
...för egentligen är det en sorts hotellbranschens ständiga kris ni ser framför er...
...en bransch som helt enkelt började förändras ruskigt snabbt runt 1955-1965...
...och där många gamla hak av den här typen helt enkelt försvann på vägen...
...nya motell och restauranger gjorde processen kort med ekande spökmatsalar...
...och obehagliga rum med vattensjuka duschkabiner...
...där möglet och kvalstret stod som spön i backen...
...ska man gå i historien i förväg...
...kan jag berätta att Veckans Affärer gjorde ett hotelltest här 1998...
...omdömet var hårt, men rättvist:...
..."Rummet var tyst men luftväxlingen dålig: morgonluften innehöll...
...1 570 miljondelar koldioxid, nästan dubbelt mot godkända 800. Till frukost...
... gick det att få både köttbullar och bacon, utöver filmjölk och yoghurt...
...Yoghurtpaketen var oöppnade vilket skvallrade om konsumentmedvetna gäster. Bäst före-datumet var fyra dagar gammalt."...
...har vi inte alla upplevt det där? En urusel natt på ett svenskt stadshotell, som...
...för längesedan passerat sitt bäst-före datum...
...det allra värsta är att sådana här hotell inte dör en gång, tvärtom...
...de har haft en tendens att dö på de allra mest plågsamma och vidriga sätt, i svårt förfall...
...och ofta med många ruinerade krögare och entreprenörer i en lång rad efter sig...
...bekymren började med med den fria spriten och bilen...
...med bilsamhället kom motellen och konkurrensen...
...och med motbokens försvinnade försvann stadshotellens nöjesmonopol...
...här i Enköping fanns det två sprittillstånd 1955...
...antalet passerade trettio år 2006. För Stadt, som var the place to be 1955 var utvecklingen förödande...
...efterhand försvann 50-årsfesterna, skolavslutningarna, begravningarna och stamborden...
...allt spreds ut, till kinakrogar, pizzerior och andra moderniteter som dök upp på 1960- och 70-talen...
...för att återvända till Gits Olsson, denna gudabenådade journalist, så...
...skrev han faktiskt en lång krönika om Enköpings Stadshotell i Se påsken 1971...
...texten är bitvis en rent underbar berättelse om de svenska stadshotellens kollaps: "Förr stod det herrar i livré och gjorde honnör utanför stadshotellen...
...pigga piccolos hjälpte en ur bilen med väskorna. Man behövde själv inte röra ett finger. Man var kung...
...i alla städer stod stadshotellen öppna för en med jättelika uppackningsrum. I dag är livrégubbarna borta och en piccolo har man inte sett sen 1950...
...krögaren på hotellet berättade för Gits varför han tagit över hotellet: " Det är sånt man gör när man inte är riktigt klok. Att överta en stadshotellrörelse i dag fordrar inte pengar...
...det gäller bara att överta skulderna.Det som krävs är i stället en nästan sjuk optimism och...
...förmågan att arbeta som en häst. En barnslig glädje i att vara sin egen är heller ingen dum drivfjäder...
...Och så gäller det att vårda traditionerna. Traditionerna i Enköping heter Schött och är rådman. Han har haft stambord på stadshotellet så länge någon kan minnas och betalar sin förtäring månadsvis..."
...men Gits tvingas konstatera att: "I afton ligger stadshotellet i Enköping ganska öde. Fyra bord är besatta...
...Samtliga gäster är personal vid Bahco, det dominerande företaget i stan. Matsalen är sober efter en renovering. Nu är det bara rummen kvar att renovera"...
...tja, vad kan man säga om allt det där? Gits hade ju redan 1971 sammanfattat krisen: omodernt, allt färre gäster...
...sedan måste man sänka servicenivån när ekonomin krisar...
...hotellrummen berömdes i början av 2000-talet av antikvarierna för att de var orörda sedan 1930-talet...
..olyckligtvis är ju det kvaliteter som inte uppskattas lika livligt av betalande gäster...
...hotellets skräckvandring genom 1970- och 80-talen är lätt att sammanfatta...
...gästerna försvinner, konkurserna börjar, kommunen går in och subventionerar både ägande och drift, men...
...på 1980-talet blir den kommunala generositeten allt mindre. Man tvingas sälja...
...sedan kommer det obligatoriska flyktingboendet 1989-1990, vilket...
...sliter ännu hårdare på det gamla hotellet...
...på 1990-talet försvinner både flyktingar och gäster. Konkursförvaltaren blir den siste gästen år 2000...
...PEAB köper ett kollapsat hotell för 750 000, och sedan utbryter en ganska meningslös debatt om bevarande...
...för naturligtvis finns det inga pengar som kan bevara det här. Dessutom återstår frågan om vad hotellet skulle bevaras till, när...
...gästerna för läge sedan gett sig av någon annanstans...
...den värsta frågan av allt är förstås vem som skulle ha huserat i en gigantisk festsal med fyra meter i tak...
...frågan saknar svar, och till sist skapades det aktiva facebookgrupper i Enköping som krävde att det förfallna hotellet skulle rivas...
...och nu har onekligen sista droppen runnit ut här.