I mitten av 1840-talet sänkte England tullarna på råvaror. Följden blev att en ekonomisk expansion utan like bröt ut i Europa. Karl Marx skrev ”Det Kommunistiska Manifestet” om den bedövande utvecklingen. Många av de industrier vi skriver om i olika gallerier har sina rötter i den extremt dynamiska perioden 1846-73. Hälsingland blev en svensk ”Frontier” under 1850-talet. Sågverk öppnades runt om i landskapet, och befolkningen ökade mycket starkt. Det var den mytomspunne skotten Oscar Dickson som drog igång utvecklingen i Askesta. Orten skulle bli ett centrum i sågverksindustrin fram till 1910-talet. Som omlastningshamn mellan flottning och järnväg fungerade samhället ända fram till 1970.
Det skall ha varit 1852 som Oscar Dickson besökte Hälsingland. Familjen hade varit verksam i Sverige sedan 1820-talet.
Bröderna Dickson hade sin bas i Göteborg. Man började bedriva handel med trä och järn på Storbritannien under 1820-talet.
Raskt började man också investera i skogar uppemot Värmland och Dalsland.
Dicksons befann sig i framkanten på de nya marknaderna och hade dessutom nära till brittiskt kapital. Skottarna såg tidigare än några andra vilka fantastiska möjligheter som var på väg att öppna sig.
Genom att köpa upp bruk och sedan exploatera skogen gick det att göra enorma vinster. Dicksons köpte Edsvalla Bruk i Värmland 1844, och sedan var det...
...full rulle norrut. År 1846 avskaffade britterna de avskydda Spannmålslagarna - som påminner om den jordbruksreglering vi har idag i EU - och nu var det frihandel med råvaror som gällde.
Det fanns flera skäl till att Sverige hamnade i centrum för råvaruexploateringen. En viktig orsak var att vår äganderättslagstiftning reformerats under den första halvan av 1800-talet...
...de nya lagarna och utskiftningen av skog till bönderna gjorde att det blev tydligt vem som ägde vad i landet. För män som Dickson var detta ett idealtillstånd...
...det blev helt enkelt lättare att växa i Sverige, samtidigt som riskerna för godtyckliga politiska ingrepp minskade.
Just detta med att bönderna fått tydlig äganderätt till sin skog har blivit en av svensk historias mest omdebatterade händelser. Processen kallades avvittringen...
...och den betydde länge att bönderna fick klar äganderätt till de skogar de tidigare brukat. Man kan enkelt säga att...
...ju längre söderut man kom, desto mer skog fick bönderna. Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Jämtland kom att domineras av stora bondeskogar.
Det var in i dessa bondeskogar som utländska intressen som Dickson, Kempe, Versteegh, Astrup och många fler kom att expandera efter 1850. Skogsindustrin byggdes främst av entreprenörer som kom utifrån.
Dickson köpte skog och avverkningsrättigheter längs Ljusnan från 1850 och framåt. Det behövdes ett ordentlig sågverk till allt virke. Valet föll på...
...Askesta, som låg vid sjön Marmens strand. Härifrån anlades en järnväg som gick till bolagets utskeppningshamn vid Sandarne. Spåren syns tydligt i terrängen.
Sågen stod klar 1858. I mitten av 1870-talet sysselsatte den 500 man. Framemot 1900 sågades det 100 000 kubikmeter virke i Askesta.
Vi befinner oss alltså på en plats som sjöd av industriell aktivitet. Som ni kan se av järnvägsvagnen fortsatte verksamheten länge.
Men innan vi går vidare med historien om Askesta skall jag bara nämna några ord om Familjen Dicksons vidare öden.
Härnere i Göteborg är det bara att ta en titt på Dicksonska Villan, som var klar samma år som Askestasågen, för att förstå vilka rikedomar som skapades i trähandeln.
Dickson var också starkt intresserade av vetenskaplig verksamhet. Både Nordenskiölds polarexpedition och Andrées remarkabla ballongfärd...
...som var tänkt att gå till Nordpolen, men slutade raskt utanför Vitön...
...finansierades av Dicksons pengar. I Göteborg har vi serier av gatunamn som påminner om Vegaprojektet. Kommer ni hit skall ni inte missa...
...Nordostpassagen, som måste tillhöra Europas mest konsekvent brutalistiska arkitekturprjekt. Speglar 1950- och 60-talens rekordår, om man säger så:
“Här ligger det en massa kåkar från 1800-talet. Riv hela stadsdelen, platta till skiten med bulldozers...
...och så lägger vi stiliga grå monotona 8-våningshus ovanpå alltihopa”. Så fick det bli, och därmed basta. Vi har inte mindre än sju sådana “Förnyelseområden” i Göteborgs innerstad.
Men den här texten handlar gentligen om Askesta, så låt oss raskt återvända till Snoddas hemtrakter.
Dickson sålde ut alla sin skogsintressen på 1890-talet. Det blev Bergvik&Ala som köpte Askesta-Sandarne.
Bergvik&Ala är ett annat intressant företag, som hade expanderat med stora skogsköp i Dellenområdet. Massaindustrin i Bergvik var av epokgörande karaktär.
Det var länge brittiskt kapital som dominerade i B&A, men detta ändrades under första världskriget. Då blev ägandet svenskt.
Det var också under första världskriget som ledningen för B&A bestämde sig för att flytta sågningen till Ala.
Men Askesta behöll sin centrala position som omlastningsplats så länge flottningen fortsatte i Ljusnan. Nere vid Sandarne uppförde nämligen B&A en stor sulfatfabrik runt 1920...
...och den nya fabriken svalde mängder av massaved. I slutet av 1930-talet var Ljusnan landets mest flottningstäta älv.
Men med 1950-talet fick flottningen allt större konkurrens från de mycket snabbare och effektivare lastbilarna
Askesta tynade bort under 1950- och 60-talen. 1970 rullade det sista timmertåget ut från lastplatsen.
Den 26 januari 1952 hade en ung bandyspelare från Bollnäs åkt ner till Stockholm för möta Hammarby. På kvällen före matchen var han inbjuden till en radiostudio på Karlaplan.
Radioprogrammet hette Karusellen, programledaren hette Lennart Hyland och bandyspelaren var Gösta “Snoddas” Nordgren.
Hans framförande av “Flottarkärlek” hör till modern svensk historia. Hysterin runt Snoddas och idolkorten på honom som flottare...
...säger också mycket om flottningens plats i den svenska folksjälen.
Men flottningen är, som så mycket annat här i världen...
...mer älskad efter sin död än medan den fortfarande levde.
I vilket fall som helst är Askesta utomordentligt vackert och väl värt ett besök!