Rayonfabriken i Vålberg var en riktig kristidssatsning. Året var 1941, landet var avspärrat och det behövdes råvara till textilindustrin. Skog finns det i motsats till bomull gott om i vårt avlånga land, och ett bra alternativ var att göra textilfiber av cellulosa. Goda råd var dyra, så nu gällde det att snabbt få igång en syntetfabrik någonstans i Sverige. Det blev Kooperativa Förbundet som startade fabriken tillsammans med 166 privatägda textilfabrikanter. Kriget tog slut och det blev 1950-tal, och nu skulle vi färdas mot framtiden på gummimadrasser, som dessutom gärna skulle kläs med viskos från Rayons stiliga framtidsfabrik. Med tiden blev det en skakig färd, där ingen mindre än Refaat-el Sayeed skulle bli fabriksherre fram emot 1990-talet. Allting tog förstås en ände med förskräckelse, och när vi dök upp med våra kameror mötte vi den siste anställde, en herre från Pakistan med ståtligt knuten turban på svaj. ”No problems” sade han när vi viftade med kamerorna, och sedan fick vi orientaliskt sällskap när vi gick omkring därinne i resterna av svavel och snusk. Med andra ord dedicerar jag detta galleri till minnet av René Magritte.
År 1941 var det kris i Vålberg. Bobinfabriken skulle läggas ned, och arbetslösheten stod för dörren.