Rayonfabriken i Vålberg var en riktig kristidssatsning. Året var 1941, landet var avspärrat och det behövdes råvara till textilindustrin. Skog finns det i motsats till bomull gott om i vårt avlånga land, och ett bra alternativ var att göra textilfiber av cellulosa. Goda råd var dyra, så nu gällde det att snabbt få igång en syntetfabrik någonstans i Sverige. Det blev Kooperativa Förbundet som startade fabriken tillsammans med 166 privatägda textilfabrikanter. Kriget tog slut och det blev 1950-tal, och nu skulle vi färdas mot framtiden på gummimadrasser, som dessutom gärna skulle kläs med viskos från Rayons stiliga framtidsfabrik. Med tiden blev det en skakig färd, där ingen mindre än Refaat-el Sayeed skulle bli fabriksherre fram emot 1990-talet. Allting tog förstås en ände med förskräckelse, och när vi dök upp med våra kameror mötte vi den siste anställde, en herre från Pakistan med ståtligt knuten turban på svaj. ”No problems” sade han när vi viftade med kamerorna, och sedan fick vi orientaliskt sällskap när vi gick omkring därinne i resterna av svavel och snusk. Med andra ord dedicerar jag detta galleri till minnet av René Magritte.
År 1941 var det kris i Vålberg. Bobinfabriken skulle läggas ned, och arbetslösheten stod för dörren.
Bobiner är förresten sådana där rullar som kablar ligger rullade på.
I vart fall skulle fabriken läggas ned, och Ivar Andersson, som skulle bli arbetslös...
...var orolig. Men när han satt och läste VI-tidningen, som var KF:s husorgan fick han syn på...
...en artikel som väckte hans intresse. Om inte Ivar hade läst tidningen den dagen så hade inte...
...någon av dessa praktfulla strukturer uppförts på platsen. Det Ivar såg var alltså inte vardagsmat...
...utan det var nyheten om att KF tillsammans med 166 textilfabrikanter skulle bygga en cellullfabrik.
Artikeln meddelade att undersökningar pågick för att hitta en lämplig plats för fabriken.
I boken "En stråle av ljus", som handlar om Svenska Rayon mellan 1943-93, står det att Ivar "hissnade" inför...
...tanken att Vålberg var precis rätt plats för fabriken! Boken fortsätter: "Som i en vision...
...såg han fabriken växa fram. Bolmande skorstenar, dånande maskiner, arbetande människor! En industri...
...som skulle ge dem en anständig försörjning, trygghet och självaktning. Ett samhälle som skulle blomstra av välstånd."
Skildringen av det Ivar såg i köket är fantastisk i sin nästan 5-årsplansliknande hyllning av den klassiska industrialismen...
...som får en att fundera över hur tiderna förändras. Hur som helst tog Ivar kontakt med sin socialdemokratiske partikamrat Kurt...
...som också var ordförande i kommunalfullmäktige. Raskt manglade dom igenom frågan i kommunfullmäktige, varefter...
...ett officiellt brev avsändes till KF där förbundet erbjöds tomtmark i Vålberg.
KF hade ytterligare några anbud, men Vålbergs erbjudande gick det inte att säga nej till. Tomten låg vid Vänern, det fanns en bra hamn, och gott om arbetskraft.
Kolla klockan!! Antyder att arbetsmoralen föll framemot 1990-talet. Fanns bra skäl, som vi skall se.
Girlangerna antyder att ett ölkalas avslutade verksamheten, någon gång framemot julen 2003.
Man har väl sett mysigare ställen att kalasa på, men som värmlänning i förskingringen vet jag ju...
...att man har sin smak för sig i Vålberg.
Oljekrisen tog definitivt sin tribut här, den saken är klar.
I vart fall började KF bygga fabriken 1942, och året efter var den klar. Syftet och tanken...
...var både patriotisk och affärsmässig. Landet var avspärrat och behövde textilull, och staten skulle garantera avsättningen.
Detta var i sanning den "Svenska Modellen": KF ägde hälften, privata intressen hälften, staten garanterade driften.
Det är inte minst därför som jag tycker att dagens situation med den ensamme pakistaniern känns symbolisk. Det gamla samförståndet är borta...
...de gamla textilföretagarna gjorde konkurs på 1970-talet, den stolta industrikoncernen KF...
...har kollapsat, och är nu nere på sina sista stormarknader. Man skulle kunna säga att vi sålt kronjuvelerna och familjesilvret till utlänningar...
...men Svenska Rayon var sannerligen ingen kronjuvel. Snarare var det doften av svavelsyra som låg tung över...
...anläggningen. Den bristfälliga miljön gjorde att fabriken även under på höjdpunkten av sin karriär hade en otroligt hög personalomsättning.
Det där är ju sånt man gärna glömmer bort när man talar om att det var bättre förr, men den vantrivseln var ett jätteproblem på arbetsplatser av...
...den här typen. Skulle varit intressant att veta hur sjuktalen såg ut i Vålberg på 50- och 60-talen.
Man fick, med andra ord, rekrytera folk bäst man kunde. I början av 50-talet gick rent sjövilda rykten om att företaget...
...höll 170 sudettyska flickor inrymda i militärbarackar, under noggrann bevakning. Kontrollen var, enligt Karlstads-Tidningen nödvändig...
...eftersom flickorna var "mycket vackra".
Även om de mytomspunna flickorna var vackra så lär dom ha behövt en hel del tvål och vatten efter ett besök på den här fabriken.
KF körde på med produktion av rayonsilke, som sedan utvidgades med rayoncord för bildäck. Som man kunde förutse...
...gick 1950-talet bra härute. Avspärrningen fanns till viss del kvar, och alla marknader växte. 50-talet var de gyllene åren för svensk industri.
Lägg märke till gardinen: konkurser kommer ofta lagom till jul...
I vart fall uppstod det problem mellan KF och de 166 privata delägarna mot slutet av 50-talet. Organisationen var tungrodd...
...med tanke på de investeringar man stod inför. Det var logiskt att KF köpte ut de andra intressenterna 1959.
Frågan var å andra sidan vad KF nu skulle göra med företaget när man var ensamägare. Utvecklingsbehovet var stort...
...och kapitalkrävande. Det gällde att få in en industriell partner med kunskap och pengar. Brittiska Courtaulds´var det logiska alternativet...
...men det betydde å andra sidan att KF inte kunde räkna med att ta fler exportmarknader. Courtaulds´var globala dominanter, och här ville man definitivt inte skapa...
...en konkurrent till sig själv. Tillväxten löstes istället genom att man 1966 anlade en nylonfabrik bredvid rayonfabriken...
...på ekonomspråk kallas detta diversifiering, och syftet var förstås framförallt att få kontroll över den svenska marknaden.
Åren runt 1964-68 var kulmen för Svenska Rayon. Nu var omkring 1500 personer anställda härute. Lönsamhetsmässigt var man dock redan...
...på väg utför. Nylonmarknaden var stenhård konkurrensmässigt, och de sammanlagda förlusterna...
Hang ´em high!
...på nylonet blev -i dagens penningvärde- tvåhundra miljoner kronor. Redan 1975 stängdes den sorgliga felstatsningen ned. Oljepriset hade gått upp...
...när nylonpriset gick ned, och mycket värre kunde det faktiskt inte bli härute.
Med stegrade råvarupriser, bristande kundunderlag när den svenska textilindustrin lades ned...
...och allmännt ökad konkurrens i alla segment av produktionen såg det nu mycket illa ut i Vålberg.
Corden stoppades i november 1975. Bilfabrikanternas övergång från textil- till stålcord var huvudorsaken. Antalet anställda var 1976 nere på 800 personer.
Hela företaget var konkursmässigt 1977, men räddades av Överstyrelsen för Ekonomiskt Försvar, som gav garantier för fortsatt överlevnad.
Till julen 1977 kom länets stora tidning med goda nyheter. Rubriken löd: "Rayonanställda fick bästa julklappen. Regeringen räddar 600 jobb".
Men ingen regering i världen kunde i längden rädda ett företag som egentligen bara kunde krympa. Cortnalds´hade redan lämnat skutan, och på 80-talet fick KF ägna sig åt en...
..."Incredible shrinking act". Det var avtalen med Överstyrelsen som avgjorde hur snabbt allt skulle ta slut, och varje år försvann ytterligare en del...
...av personalen. I slutet av decenniet var bara 300 personer kvar, och nu bestämde sig KF för att göra slut på den utdragna historien.
Vice Vd:n på KF uttryckte på ett tydligt sätt hur det låg till: "KF har pumpat in en kvarts miljard i Rayon de sista 10-15 åren, någon gång måste man sätta stopp".
En ny ägare kom in, men nu var det dags för den stora industrikrisen. Så illa som det var i svensk industri hösten 1992 hade det aldrig varit. En sväng låg dagslåneräntan på 500%.
Så var det någon gång som Svenska Rayon skulle gå i konkurs så var det nu! Konkursförvaltaren hittade dock en ny ägare våren 1993. Hebi Health Care...
...hade dessutom en konsult som var världsberömd i hela Sverige. Refaat el-Sayed hade i mitten av 1980-talet blivit välkänd för sina affärer i Fermenta.
Alltihop hade slutat i domstol, och med näringsförbud, men som tur var fick Refaat fortfarande jobba som konsult och rådgivare. I Vålberg hade han tydligen hittat ett riktigt guldkorn!
Hebi tog sig in på börsen via ett köp av ett havererat företag i gasbranschen, och när Refaats´näringsförbud hävdes år 1994, kunde han använda all sin good-will...
...till att be om kapitaltillskott via aktieemissioner på börsen. Svenskarnas förtroende för el-Sayed har varit mycket stort, och enligt Dagens Industri har han...
...dragit in 674 miljoner i nytt aktiekapital från 55 000 roulettespelare det sista decenniet. I Vålberg har han, för säkerhets skull både köpt, sålt och gått i konkurs flera gånger.
Som Refaat själv uttryckte det, när han 2001 återigen köpte tillbaks drömfabriken: "De lär sig väl något när bruden blir gravid med samma djävul två gånger i rad!"