Svensk sockerindustri var länge en av våra verkliga storindustrier. Under mellankrigstiden hade branschen mer än 10 000 anställda. Betkampanjerna syssselsatte bortemot 75 000 säsongsarbetare. Men omvandlingen har varit obönhörlig under hela efterkrigstiden. År 2000 föll faktiskt antalet sysselsatta till mindre än 1 000. Gallerierna visar två sockerbruk. I anslutning till dessa berättas historien om hur en av våra svenska basindustrierna nästintill försvann.
Svensk och europeisk sockerproduktion är produkter av tullar och handelshinder. Vi får åtminstone gå tillbaka till 1882 för att få ihop historien om svensk sockerindustris uppgång och fall.
På 1880-talet höjdes tullarna på importerat råsocker i steg. Dessutom infördes också en sorts skattesubvention för den inhemska sockerraffineringen.
Det blev omedelbart fart på investeringarna i sockerproduktion i Skåne, Västergötland och Östergötland. Bortemot 20 råsockerbruk startades på några decennier i slutet av 18- och början av 1900-talet.
Problemet var förstås att skyddet och subventionerna först gav garanterade vinster för de nya inhemska aktörerna. Men sedan ökade den inbördes konkurrensen istället.
Trädet ger en uppfattning om hur länge fabriken varit stängd.
De höga priserna ledde till två saker: överetablering och försök att skapa karteller. Genom att bilda karteller eller skapa monopol kan man stabilisera en sådan instabil bransch som sockerindustrin höll på att bli.
Någon har läskat näbben.
Problemet med instabilitet och stora investeringar förvärrades av att sockerindustrin även krävde stora investeringar i nya järnvägar. Runt om i Skåne växte sockerbruk, raffinaderier och järnvägar som svampar ur jorden.
Selma Lagerlöf skrev om de grå bruken i Nils Holgersson. Färden fick till och med börja i det som väl var Sveriges allra mest södra industri: Jordberga Sockerbruk.
Den som var mest aktiv för att skapa en sockertrust var Louis Fraenckel, som var en av landets ledande bankirer. Till slut lyckades han...
...året var 1907, och nu bildades Svenska Socker AB. Det var faktiskt Sveriges största företag som grundades. Aktiekapitalet blev 135 miljoner kronor.
Detta var en fantastisk summa pengar. Inte ens Grängesberg, Stora Kopparberg eller Uddeholm var i närheten av SSA.
En mysig liten samlingsplats inne i det gamla bruket.
Problemet för ett företag med ett så gigantiskt aktiekapitel är enkelt...
...man måste helt enkelt ge avkastning på de insatta pengarna. Detta visade sig utomordentligt svårt. De regeringar som satt vid makten på 1910- och 20-talen sänkte vid flera tillfällen tullskyddet...
...resultatet blev att sockerpriserna föll och importen ökade. Det var inte roligt att vara aktieägare i det en gång så guldkantade företaget.
För att råda bot på sakernas tillstånd krävdes mer skydd. År 1929 slog en ny våg av jordbruksprotektionism igenom. Mellan 1930-55 skulle näringen uppleva gyllene tider.
Skyddet ökade i steg. Staten garanterade prisnivån. För socialdemokraterna blev kravet för att acceptera den nya politiken att bruksarbetarna fick sin del av monopolvinsterna i form av garanterade lönenivåer.
Sedan var alla nöjda. Kohandel och samförstånduppgörelser blev det sätt vi hanterade problem i svensk ekonomi och politik.
Men det var skyddet och avspärrningen som gjorde det lyckliga (?) tillståndet möjligt. I “SOCKERSKRINET” som var sockerpropagandafilm från 1936 konstaterades det att...
“Det finns bara ett folk i världen som äter mera socker än vi och det är våra grannar på andra sidan sundet. Men vi svenskar kommer som god tvåa, i det att vi snart är uppe i 50 kilo...
...men bättre kunna vi”. Den enorma sockerproduktionen ledde till att socker och sirap dominerade matlagningen på rent häpnadsväckande sätt. Minns fortfarande med visst välbehag sockriga sirapslimpor från barndomen...
I splendid isolation från omvärlden utvecklades vi till ett sockerälskande folk. Efter 1945 skulle stora förändringar ske både i branschen och hur vi konsumerade mat.
SSA inledde en gigantisk rationalisering av industrin runt 1950. Förändringen gick internt under namnet “Storbrass”. Nu lades bruk ned i samma takt som dom hade öppnats mellan 1885-1905.
Det var ganska magiskt därinne. Bruket byggdes 1901. Hela känslan andades oförstört sekelskifte och konserverad industri.
Anledningen till att “Storbrass” startade var enkel. Efter 1946-47 kom exportindustrin igång igen. Svensk ekonomi började gå på högtryck. Bristen på arbetskraft var närmast total.
Men låt oss hejda oss här en sekund: Jag blev fascinerad av gardinen. Den har hängt sedan 1961, när bruket stängde.
Det har gått 45 år sedan dess, men gardinen hänger kvar.
Vad hände 1961, mer än att gardinen hängdes upp en sista gång? De största händelserna var väl att Berlinmuren byggdes och att John F Kennedy blev president i USA.
Gardinen hänger ensam kvar. I 45 år till?
Det blev alltså full fart på rationaliseringarna. Enorma förändringar skedde på alla håll i sockerekonomin.
Under 1950-talet innebar strösockerproduktionens genombrott att behovet av raffinaderier minskade. Samtidigt slog landsvägsfrakterna ut järnvägen på ett rent häpnadsväckande sätt.
År 1953 gick 60% av betorna på järnväg. Sju år senare var andelen i stort sett noll. Nu försvann...
...det gamla sambandet mellan betdistrikt och bruk.
Produktionen koncentrerades till ungefär ett halvdussin bruk. Allt detta betydde förstås att produktionen per arbetare ökade dramatiskt.
Så SSA gjorde jättevinster under perioden 1950-65, trots att importkonkurrensen ökade. Vad skulle man göra med alla vinster? Hur skulle det gå med svensk sockerindustri?
No one here gets out alive... Fortsättning följer i Sockerbruk II.