Svensk sockerindustri var länge en av våra verkliga storindustrier. Under mellankrigstiden hade branschen mer än 10 000 anställda. Betkampanjerna syssselsatte bortemot 75 000 säsongsarbetare. Men omvandlingen har varit obönhörlig under hela efterkrigstiden. År 2000 föll faktiskt antalet sysselsatta till mindre än 1 000. Gallerierna visar två sockerbruk. I anslutning till dessa berättas historien om hur en av våra svenska basindustrierna nästintill försvann.
Som sagt, vinsterna var goda i sockerindustrin mellan 1950-65. Å andra sidan var det svårt att expandera i en bransch där man redan hade monopol.
Lösningen hette “diversifiering”. Man fick hitta på andra grejer att göra. En sak var att utveckla det nyss nedlagda sockerbruket i Tanto på Södermalm till bostäder. Alla som kommer in till huvudstaden med tåg kan se de halvcirkelformade...
...huskomplexen precis när man kommer över Årstabron. Norra Kungstornet ägdes också av Svenska Socker.
En annan viktig verksamhet var investeringar i matrelaterade företag. Felix köptes in år 1962.
Dessutom investerades jättesummor i aktieköp i andra företag. Det finns n bra bok om allt detta. Den skrevs av Jan Kuuse 1982. Jag är skyldig min gamle vän Jan ett stort tack för många fakta.
Allt detta betydde att SSA blev allt mindre av sockerföretag. I april 1968 ombildades SSA till investmentbolaget Cardo AB.
I november 1972 drogs Cardo in på den växande europeiska företags- och kapitalmarknaden. Ett livsmedelskonglomerat vid namn Cavenham Ltd. köpte Felix.
Cavenham leddes av den med tiden allt mer legendariske brittiske finansmannen Jimmy Goldsmith.
Goldsmith vore värd ett eget galleri. Låt oss bara konstatera att han 1977-78 flyttade sin verksamhet till USA, eftersom han ansåg att Västeuropa var dömt att fall ned i kommunismens gap...
...i USA genomförde han några rent heroiska företagsuppköp, när han gav sig på gamla ärevördiga företag som han sedan sålde i bitar. I Oliver Stones’ film Wall Street var...
...Jimmy Goldsmith en av huvudinspirationskällorna.
Men innan Jimmy stack till USA sålde han sitt europeiska imperium till lokala intressen. Anders Walls’ Beijerinvest köpte Felix 1978. Wall och Goldsmith fortsatte sedan att vara kompanjoner under 1980-talet.
Varför blir gamla fabriker så ofta sopupplag? Dras människor till resterna av sockermaskiner? Frågorna är många, svaren gäckar oss för alltid.
Härinne fanns en tydlig känsla av “Flykten från New York”.
“The name is Plissken. Snake Plissken”
Cardo sålde, som sagt, Felix 1972. Under mitten av 1970-talet fanns det nu extremt gott om pengar att investera i ännu mer aktier.
Cardo blev ett allt rikare investmentbolag. Sockerrörelsen utvecklades däremot på ett ganska tråkigt sätt på 1970-talet.
Det politiska klimatet hade förändrats. Nedläggningar var rena dynamiten, och istället ökades nu stödet för att bibehålla sockerbruk som rent regionalpolitiska satsningar.
Vilket betydde att en obehagliga beslut bara sköts framåt.
Oviljan till förändring och nyprotektionismen fick även andra effekter på 1970-talet. LO och Socialdemokraterna började till exempel driva frågan om “Löntagarfonder” aktivt...
Det protektionistiska draget var tydligt: “Löntagarfonder flytter inte till Lichtenstein” sade den gamle statsministern Tage Erlander.
Bland svenska företag utvecklades en ny strategi som kallades “Korsägande”, för att skydda sig mot dominans från Löntagarfonderna.
Volvo, Skånska Cement och Cardo hamnade på 1980-talet i en sådan korsägarallians.
För Volvo blev det 1985 naturligt att gå vidare i korsägandet genom att lägga ett bud på hela Cardo.
Eftersom Volvo blivit stora i livsmedelsbranschen när man gått ihop med Beijerinvest 1980-81, betydde detta att man efter 1986 var ett av Sveriges största matföretag. Volvo ägde t. ex. Svenskt Socker, Ramlösa, Felix, Abba och Felix.
Maten samlades ihop i ett dotterbolag som kallades Provendor. I början av 1990-talet var det dags för Provendor att gå ihop med statens matgrupp Procordia. Här fanns Pripps, Svensk Tobak m.m.
Under 1990-talets första halva skulle den stora matgruppen säljas i bitar till olika utländska intressen. Svenska Socker var bland dom första företagen som fick utländska ägare.
Det var danska Danisco A/S som tog över det svenska sockermonopolet under 1992. Rationaliseringarna av verksamheteten tog fart ganska omgående. Hasslarp utanför Helsingborg försvann redan 1993.
Roma och Jordberga följde under 90-talet och det tidiga 2000-talet.
Köpingebro försvinner i år.
All svensk sockerproduktion kommer sedan att vara koncentrerad till Örtofta, några mil norr om Lund.
Man skulle kunna tro att allt detta beror på stordansk elakhet, men så är det faktiskt inte. Rationaliseringsverksamheten pågår även i Danmark.
Problemet är helt enkelt att mer än hundra år av europeisk sockerprotektionism håller på att ta slut. I EU sänks stödnivåer, och olika länder har stenhårda kvoter för hur mycket de får producera.
Sockerproducenter som skyddats av avspärrningar och kvoter sedan 1870-talet försvinner...
...förhoppningsvis till fördel för u-landsproducenter som plågats av prisdumpade europeiska jordbruksprodukter.
Tiden är, tveklöst, på väg att rinna ut för den traditionella och reglerade europeiska jordbrukssektorn.
SSA befinner sig i alla fall i gott sällskap...
...alla dessa klassiska företag -STORA, Gränges och Uddeholm- är ju borta.
Och varje landsdel får sin egen industriruin.