Jag fotograferade första gången i Glasriket 2012, och när jag sedan började en ny bok 2021 blev det här ett av de första ställen jag åkte tillbaka till. Jag var nere 3-4 gånger medan jag skrev boken och den törnrosaliknande känslan därnere finns helt enkelt ingen annanstans i Sverige. Orsaken finns sannolikt i att de 30-35 bruken stängde i en långsam utdragen takt från 1960 och ett halvsekel framåt. Det gjorde att människor lämnade, ungdomar försvann och att en efterhand allt äldre befolkning fanns kvar. Turistbroschyrerna talar om spahotellet i Kosta, men för den som ger sig lite längre ut finns de övergivna husen bandyplanerna och glasbruken kvar som ett minne över ett Sverige som försvann.
Vi är i Alsterfors, långt nere i södra Småland…
…ett av trettio glasbruk som stängt sedan 1970…
…PeO Ströms vaser från tidigt sjuttiotal är dyra klassiker idag…
…känslan av att tiden stannat är stark i Glasriket…
…i Målerås får de tomma husen att allt bara somnade in här nån gång sommaren 1959…
…att det fortfarande står en transistorradio därinne och pratar om Ingo Johansson och Nikita Krushchev…
…hotellet i Älgarås har sett sina sista gäster…
…och lägenheterna ekar lika tomma…
…långtidsparkering i väntan på rivningskulan…
…i Orrefors har bandylaget gått i pension…
…på många sätt är det en klassisk kultur som försvunnit…
…men ingenting kan mäta sig med Åfors där jag fick möta mästaren Bertil Vallien…
…bruket var stängt sedan tio år men hans arbetsbord stod fortfarande orört…
…alla som sett Ulrika Hydman Valliens glas ser vem som gjort väggmålningen i rökrutan…
…Glasriket somnade in på ett unikt sätt. Bruk efter bruk stängde under fyra decennier…
…det var som ett dropp som långsamt sinade…
…det var därför det aldrig kom någon stor ersättningsindustri…
…vilket fick hela bygden att somna i något som liknar en Törnrosasömn…
…men det är oändligt vackert därnere, som en plats som inte finns…
…och har man verklig tur kan man dessutom träffa Mästaren själv.