Jag fotograferade första gången i Glasriket 2012, och när jag sedan började en ny bok 2021 blev det här ett av de första ställen jag åkte tillbaka till. Jag var nere 3-4 gånger medan jag skrev boken och den törnrosaliknande känslan därnere finns helt enkelt ingen annanstans i Sverige. Orsaken finns sannolikt i att de 30-35 bruken stängde i en långsam utdragen takt från 1960 och ett halvsekel framåt. Det gjorde att människor lämnade, ungdomar försvann och att en efterhand allt äldre befolkning fanns kvar. Turistbroschyrerna talar om spahotellet i Kosta, men för den som ger sig lite längre ut finns de övergivna husen bandyplanerna och glasbruken kvar som ett minne över ett Sverige som försvann.
…att det fortfarande står en transistorradio därinne och pratar om Ingo Johansson och Nikita Krushchev…
