År 1907 startade SKF, som fortfarande är ett av landets viktigaste företag. Mellan 1942-73 drev SKF dessutom den gruva som syns på bilderna här intill. Orsaken till detta var att många tog upp egen stålproduktion under första världskriget. Man ville helt enkelt skydda sig från produktionsavbrott och prisstegringar när normala handelsvägar var spärrade. SKF blev ett klassiskt bruksföretag. Man integrerade råvara, transporter, kraft, halvfabrikat och verkstadsindustri inne i företaget. SKF köpte därför Hofors Bruk av Wallenberg år 1915. För Wallenberg blev detta en kanonaffär - man bytte aktier i ett problematiskt bruk mot aktier i ett tillväxtföretag. Under 1930- och 40-talen expanderade SKF starkt, vilket förstås betydde att stålkonsumtionen ökade. Gruvorna runt Hofors räckte inte till, och 1942 köpte man därför Mossgruvefälten. På bilderna syns Sköttgruvelaven, som SKF-Hofors genomförde omfattande investeringar i 1956-58. Detta var de år när efterkrigskonjunkturen precis kulminerade. Under 1960-talet öppnades världsmarknaderna för malm och skrot, vilket gjorde de låghaltiga och transportintensiva Mossgruvemalmerna allt mindre konkurrenskraftiga. Globaliseringen av råvarumarknaderna gjorde redan 1972-73 slut på Mossgruvan.

Mossgruvan hamnade 1915 hos ett företag som hette Mellansvenska Malmfälten AB. När kriget tog slut rasade bolaget ihop som ett korthus.

SKF kom från andra hållet. Kullagerfabrikanten köpte Hofors av Wallenbergarna 1915, och drogs på så sätt in i Bergslagens bruks- och stålekonomi.

I vart fall växte SKF-Hofors under rustningskonjunkturen på 1930- och 40-talen. Det behövdes därför mer malm.

Nyinvesteringarna var omfattande. Ingen kunde tänka sig hur snabbt konkurrensförhållandena skulle ändras.

Härinne stod TVn. Det är lätt att föreställa sig hur entusiastiska gruvarbetare jublade när Kurre Hamrin tog Sverige till VM-final 1958.

1957-59 gjorde SKF, Uddeholm, Grängesberg, ASEA och Stora Kopparberg alla stora investeringar runt om i Bergslagen.

Olyckligtvis ökade konkurrensen från högeffektiva järnmalmsgruvor i Brasilien och Australien samtidigt.

Framemot 1970 blev effekterna av internationaliseringen allt tydligare. Nedläggningar blev snart vardagsmat.











































