Sedan 1950- och 60-talen har allt större varuflöden dominerat världen. Antalet hanterade conatiners har ökat från 8 miljoner år 1972 till mer än 250 miljoner år 2004. Likadant ser det ut med råvaror. Tankfartyg är gigantiska transportverktyg, med storlekar på mer än en kvarts miljon ton. De gamla hamnarna som låg i närheten av innerstäderna kunde inte anpassas till sådana oerhörda varuflöden. Resultatet har blivit att nya hamnar anlagts mycket längre ut i havsbandet eller flodmynningarna. I anslutning till dessa har stora nya infrastrukturella satsningar gjorts. Spegelbilden av utvecklingen blir det som händer i de gamla hamnarna. Sedan 1970 har de i växande grad övergivits. I väntan på att omvandlas till moderna lyxkontor eller attraktiva lägenhetsområden står de idag övergivna. På sitt sätt ett väldigt konkret minne av en tid när man kunde jobba extra i hamnen som ”blixtgubbe” när studiemedlen tagit slut i början av oktober och mars.
När jag var vid kranen första gången fanns Hasseblad fortfarande kvar på kajen. Nu är det rejält övergivet härute.
De tomma hamnarna kom att uppfattas som ett problem under 1970-talet.
Mitt inne i Europas och USAs gamla hamnstäder stod rostande kranar och mossbevuxna kajer. Vad skulle man ta sig till?
År 1979 fick Storbritannien sin första kvinnliga premiärminister. Maggie Thatcher hade några år tidigare getts öknamnet “Milk-snatcher” när hon som skolminister drog in gratismjölken.
Maggie var bestämd. Det var dags för ändring i Storbritanniens rike. Det gick inte att ha ett land som dominerades av förfallna kolgruvor och övergivna hamnar längre.
De gigantiska hamnområden strax utanför Londons city skulle utvecklas av ett nytt sorts företag - en QUANGO.
En Quango var inget genmanipulerat djur, det var ett offentligt företag som agerade som ett rent marknadsbaserat företag.
Det nya hamnutvecklingsföretaget gavs namnet London Docklands Development Corporation (LDDC).
LDDC fick ett utvecklingsansvar för ett område som var 22 kvadratkilometer stort. Här gällde ingen normal planering. LDDC hade ansvaret.
Sedan var det bara för den privata sektorn att köpa mark och börja bygga. Tidningskungen Robert Murdoch var tidigt ute med att bygga i Docklands...
...långt bort från de gamla fabrikerna kunde ny digital teknik ersätta tryckpressar och typografer. En fackföreningsförhandlare hotade med att spränga den nya anläggningen...
...men Moore’s lag var som vanligt ohejdbar. Grafikerna fick sälla sig till Facits och Hasselblads skara av digitala förlorare.
På 1970-talet, när kajen var i bruk, fanns det inga mobiltelefoner. Utomhustelefoner bodde i plåtskåp eller telefonautomater.
Eller, rättare sagt, mobiltelefoner fanns, men dom var så tunga att det krävdes bilar för att transportera runt dom. Därav namnet “biltelefon”...
...dock var transistorbaserad teknik i full färd med att ta sig in i “biltelefonbranschen” också...
...på tre decennier skulle västvärlden se mäktiga telefonmonopol upplösas, samtidigt som vi fick ungefär 1400 miljoner mobiltelefoner.
I hamnarna var det containers som stod för omvandlingen. Förändringen uppskattas inte minst av...
...våra bevingade duv-vänner.
Man kommer att tänka på Middle of the Roads klassiska hit från 1971 “Chirpy-chirpy-chip-chip-chirp”. Med denna sång föddes begreppet tuggummipop.
Thatchers utvecklingsmodell fick mycket kritik, men den blev i vilket fall som helst oerhört inflytelserik.
Det krävs faktiskt kraftfulla QUANGOs när strukturomvandlingen slår till.
På den övergivna bron har miljarder bananer fraktats.
Vi har tagit oss till Göteborgs Frihamn, som fram till år 2000 var centrum för Skandinaviens bananimport.
Detta var det år som bananhanteringen containeriserades. Det ena av de stora bananimportföretagen flyttade hanteringen till Hamburg...
...det andra flyttade ut hanteringen till den stora Skandiahamnen.
För att få perspektiv på den förändring som containern innebär gjorde jag ett räkneexempel i min bok “Göteborgs globalisering”:
På 1960-talet hade Göteborgs hamn 3000 anställda som hanterade 3 miljoner ton gods och år, medan man idag har 1000 anställda som hanterar 35 miljoner ton. Hade arbetsmetoderna inte förändrats skulle idag 35000 personer ha varit sysselsatta i hamnen.
Så det blir många tomma utrymmen kvar efter en sådan hantering. Frihamnen används ibland för rock-konserter.
"Rock"gruppen Kent var på besök här i somras.
I augusti firades “Göteborgskalaset” härute. Ett eldorado för samlare av tomburkar.
Här ankrade bananbåtarna upp ända fram till milennieskiftet. Här har också Göteborg otroliga nya utvecklingsmöjligheter.
“BANAN-KOMPANIET” bor inte här längre.
Ej heller har ICA BANAN AB sin hemvist i dessa lokaler.
Här står det tomt, punkt slut.
Hastighetsbegränsningen känns överflödig.
Känd bananimportör, som numera håller hus i Skandiahamnen.
Den lyckligt leende kvinnan har lämnats åt sitt öde. Bananimporten takes no prisoners, som dom säger i Värmland.
Någonstans slutar alltid spåren.
På andra sidan ligger Göteborgs absoluta centrum.
Utvecklingspotentialen saknar motstycke.
Till vänster “Läppstiftet”, till höger Göteborgs Opera.
Det är svårt att tro att detta kommer att fungera som sopstation länge till.
När en svensk ser något som ser ut som en sopcontainer måste han slänga något däri.
Fast just detta är en unik container. Den är nog landets enda som är gjord av betong.
Här tar det stopp för vildsinta tågförare. Hur dom skulle fått upp sina lokomotiv på dessa avslutade rälsstumpar övergår å andra sidan mitt förstånd.