I mitten av 60-talet var det kris i Bengtsfors. I en klassisk uppgörelse mellan staten och kapitalet löstes allt genom att Volvo byggde en ny bilstolsfabrik. Idag är fabriken ett minne blott, men tusentals tomma kvadratmeter har en historia om investeringsfonder, globalisering och fackeltåg att berätta. Dalsland står inför enorma utmaningar. Kanske finns lösningen i en ny småskalig företagsamhet innanför den gamla fabrikens väggar. Tack till kommunalrådet Sven-Åke Gustafsson som släppte in oss och Bengt-Göran Blomqvist som visade runt oss i lokalerna.
Men historien om stolfabriken är egentligen en berättelse om svensk regional- och industripolitik från 1960-talet fram till idag.
Allting började egentligen 1964. I Dalsland var en industrikris på väg att bryta ut. Små massa- och pappersfabriker tvingades lägga ner när den internationella konkurrensen hårdnade.
Centralorten Bengtsfors var hårt drabbad. Massafabriken lade ner -64. Det ställdes nu krav till regeringen: Här behövs en ersättningsindustri.
I Stockholm satt makten, i form av statsminister Tage Erlander och finansminister Gunnar Sträng. Tillsammans hade dom stora möjligheter att styra investeringar till olika delar av landet.
Orsaken till att Sträng hade en sådan jättemakt var att kapitalmarknaden var reglerad och att företagens vinster till stor del bands till något som hette investeringsfonder.
Att kapitalmarknaderna var reglerade gjorde det besvärligt för företagen att låna pengar. Statens tillstånd behövdes för större nyinvesteringar.
Volvos investeringsfond bestod alltså av företagets bundna vinster. För att komma åt pengarna behövdes tillstånd från finansminster Gunnar Sträng.
Orsaken till att fonderna införts var att politikerna var oroliga för att den svenska ekonomin höll på att överhettas.
Det allra bästa var att man kunde hålla in pengar när ekonomin växte för snabbt och släppa loss stålar när konjunkturen var svagare. På ekonomspråk kallas detta kontracyklisk politik.
En annan praktisk effekt av fonderna och kontrollen över företagens vinstpengar var att man kunde bedriva regionalpolitik...
Kolla den gigantiska ramen på väggen! Mitt i den sitter en liten bisarr bild, som ni kan se om ni klickar framåt en gång till.
Volvos tavla från 1965. Bilen till vänster, Dalslandstjuren i mitten, Håverudakvedukten uppe till höger.
När det var kris i Dalsland, Hälsingland eller Långbortistan behövde staten egentligen bara en sak: ett expansivt exportföretag.
Exportföretag som Volvo, Ericsson och Scania växte så det knakade i den starka efterkrigskonjunkturen.
På Volvo hade Gunnar Engellau fattat ett avgörande beslut 1957: Nu skulle man satsa för fullt på den amerikanska marknaden.
Det var nödvändigt att skaffa ny tillverkningskapacitet. Beslutet om investeringen i den nya fabriken i Torslanda var av kritisk betydelse.
När Torslanda stod klart 1964 var kapaciteten 110 000 bilar per år vid enskift. Det var lika många som man hade byggt på flera decennier under 1930- och 40-talen.
Volvo rullade och växte. Runt 1962 fick företaget dessutom en oväntad mediemässig framgång när HELGONET började köra runt i en Volvo P1800.
Överallt hängde tavlor med volvobilar. I slutet av galleriet kommer nästan tjugo olika Volvotavlor. Har lagt dom där till landets alla Volvoälskare.
När Torslanda var klart runt 1963-64 behövdes mer kapacitet till stoltillverkning. Engellau fick ta ett snack med Sträng...
Electrolux, Ericsson, Saab och Volvo fyllde landet med verkstadsindustriella anläggningar. Saabs VD kallade sitt företag för “multikommunalt” på 1970-talet...
Det multikommunala mönstret blev sedan ett jätteproblem, när 1980-och 90-talens friare kapitalmarknader och Globaliseringen hotade allt som vi vant oss vid.
Omvandlingstakten accelererade alltmer. Michael Treschow, som varit boss på Electrolux, och som nu leder Svenskt Näringsliv har sagt att han har varit med om varvskris och textilkris, men ingenting...
...som påminner om dagens situation. På 70-talet fanns det ett tjugotal konkurrentländer att tänka på, nu finns det hundratals.
Med öppna kapital- och varumarknader kan företag investera eller köpa varifrån som helst. Konkurrensen för Bengtsfors, Västervik eller Bollnäs blir nästan alltid oövervinnlig.
Bekymret med 1960-talets investeringspolitik framstår ganska klart. Hundratals svenska orter som Bengtsfors inriktades på att producera standardiserade produkter som egentligen kunde göras var som helst.
En av 1900-talets största ekonomer heter Ronald Coase. Han har formulerat teorin om hur företag beter sig om marknader är öppna eller slutna. Bengtsfors är en illustration till Coase tankar.
När marknaderna öppnades var Volvo tvungna att se till var kostnaderna låg inom koncernen. När det kom till stolar fanns det ett stort internationellt företag som hette...
Enklaste sättet att lösa de problem Volvo hade i Bengtsfors bestod därför i att sälja anläggningen till Lear.
Hans-Göran Persson, som var inköpsdirektör på Volvo Personvagnar kommenterade 1991 försäljningen av stoltillverkningen:
“Vi tjänar tiotals miljoner per år på att Lear övertar bilsätena. Volvo utvecklar nya bilsäten vart tionde år. Lear kan ständigt förbättra konstruktionerna och effektivisera produktutvecklingen”
Fallande transaktionskostnader leder till växande arbetsdelning, skulle Coase ha uttryckt samma resonemang. Det var förresten 1991 som han fick Nobelpriset i ekonomi, dessutom.
Lear drev tillverkning av flera bilkomponenter runtom i Dalsland under 1990-talet. Effektiviseringar och permitteringar blev normaltillståndet.
Vi är nu framme vid taveldelen av galleriet. Historien om bilsätesfabriken börjar också närma sig slutet.
År 1998 hade Bengtsfors 52% av arbetskraften sysselsatt i tillverkningsindustrin. Kommunen var en av Sveriges allra mest industriberoende orter.
Krisen började på allvar 1999. Lear meddelade att det var dags att lägga ned fabriken. Man hade byggt en ny fabrik...
...i direkt anslutning till Torslandaverken i Göteborg. Där sätts stolar samman av komponenter från hela världen. Transporterna från Göteborgs hamn till Torslanda är synnerligen effektiva.
I Bengtsfors demonstrerade man så mycket man överhuvudtaget kunde. I mars 1999 gick ett kilometerlångt fackeltåg från fabriken. Till och med biskopen var med och eldade på.
Men inga fackor i världen hjälper mot fallande transaktionskostnader och globalisering. Lear försvann, men med statliga stödmiljoner kom istället ett nytt företag...
...vid namn Omninova in. Omninova var egentligen ett restföretag från Volvos havererade Uddevallasatsning...
Verksamheten var aldrig i närheten av att lyfta på allvar. År 2002 kom konkursen och nu var det slut på statliga satsningar i Bengtsfors.
Bengt-Göran Blomqvist, som jag själv har lärt känna det sista året, har en märklig historia. Ni kan se honom i sombero på en av bilderna i galleriet. Efter skolan...
...kom han till Volvo i mitten av 60-talet. Han var klubbordförande i Metall och ledde fackeltåg 1999. Han fortsatte på personalavdelningen på Omninova...