Några mil norr om Karlstad ligger en ort med det märkliga namnet Molkom. Runt denna ganska bortglömda plats växte det på 1700-talet upp en betydande mängd järnbruk i småorter som Lindfors och Blombacka. Framemot 1870-talet ökade konkurrensen och driften koncenterades till större enheter. Blombacka klarade krisen genom en stark specialisering. Tråd och linor var tillväxtsektorer i stålindustrin, så här fanns det utrymme för nischade verksamheter. Bruket räddades i ytterligare hundra år. Sedan blev det dags för 1970-talet.
Carl von Linné besökte Värmland år 1746. Han förbluffades av hur många hammarsmedjor det fanns i Nyeds socken - alltså våra dagars Molkom.
Elva hammare fanns det, enligt Linné, som var inne på att detta var det hammartätaste området i hela Sverige-Finland.
Orsaken var helt enkelt att järnproduktionen expanderat i Östvärmland efter 1680. Nyed låg mittemellan järnhyttorna och Vänerhamnarna. Naturliga förutsättningar i form av vattenfall och skog fanns det gott om.
Molkomsbygden blev bygden där järnet vidarearbetades.
Vilket gjorde bygden känslig för 1800-talets stora strukturomvandling. Valsverken ryckte helt enkelt undan mattan för de hamrar som Linné beundrat.
Reklam för Bäverland!! En lite bisarr turistanläggning som låg strax norr om Molkom på 1980-talet. Jag kommer aldrig att glömma Perkas svensexa däruppe. Fick i allafall behålla synen.
I maj 1988 var det som Perka gifte sig. Bäverland, avrundat med folkparken i Hagfors. Två klassiska 1970-tals band som hette Nazareth och Uriah Heep hade drabbats av den ruggiga förnedringen att behöva åka runt på den svenska landsorten i paket.
Men det var ju en sanslöst lyckad svensexa i alla fall. Bäverland och Nazareth - vad mer kan en man begära som avslutning på sin ungkarlsepok?
Låt oss följa pilen. Den får bli vår variant av klavismen.
Den pekar på en oljecistern. Mycket riktigt har området pekats ut som en sanitär olägenhet av Länsstyrelsen i Värmland.
Man vill sanera från allehanda miljögifter som lagrats här under sekler av industridrift.
För Blombacka överlevde 1870-talet kris! Tråddragning expanderade av flera skäl. En orsak var att det behövdes ståltråd till att hägna in prärien och Pampas...
...en annan var att det behövdes kraftig ståltråd till alla de paraplyer som spred sig som en löpeld genom det mondäna Europa. Dessutom...
...behövdes det stållinor till hissar i både skyskrapor och expansiva gruvor. Linor blev Blombackas nisch i den industriella tillvaron.
Ericsson var ett annat snabbväxande företag i skiftet mellan 1800- och 1900-talen.
Det var precis i den vevan som Blombacka blev en del av den mäktiga Uddeholmskoncernen. Det betydde att det fanns rika medel till investeringar under 1910-talet...
...och igen under 1930- och 40-talen, när avspärrningen gynnade svensk gruvekonomi. Blombackas stållinor blev hårdvaluta.
Lite grand som Moulin Rouge, faktiskt. Oväntat.
Vi känner resten av historien väl från våra andra industrigallerier.
Under 1950- och 60-talen flöt allt på. Svenska stållinor efterfrågades i den starka europeiska och nordamerikanska återuppbyggnadskonjunkturen.
Framemot 1970-talet fick Uddeholm växande problem när konkurrensen ökade. Nykroppa blev den första bruksdelen som lades ned år 1972.
Blombacka var ett sorgebarn. De två entreprenörer som dök upp 1981 och ville köpa loss bruket måsta ha varit mycket välkomna.
Det var ett ostadigt bygge som de två affärsmännen tog över. Den stora devalveringen 1982 gav bara bruket en tillfällig respit.
År 1986 var konkursen ett faktum. Nu var det slut med Blombacka en gång för alla. Som alltid i samband med konkurser blev äganderätt och ansvar för fabriksbyggnader också komplicerade frågor.
Det står dessutom några bilvrak med otydliga ägandeförhållanden på Blombackas industriområde.
Nummerskylten är numera hårdvaluta. Kanske befinner den sig rentav innanför Stockholms tullar idag??
AGK 852... Någon som sett den nyligen?
Inne i den röda Taunusen. Här fanns inga krockkuddar eller säkerhetsbälten.
Hur man körde om med ratten på vänster sida i ett land med vänstertrafik är en fråga jag då och då funderat över. Inte så konstigt att det dog bortemot 1500 människor om året i trafiken framemot 1967.
Vissa miljörisker verkar onekligen finnas härinne. Allting kändes fantastiskt bortglömt därinne.
Falling down.
Här måste det ha dragits mycket linor, gissar jag.
I denna låda bodde det ungefär en miljon myror.
Ett bonushus från Blombacka. Dennis döpte det till “Mysko hus” i mappen i datorn. Bra beskrivning.
Verkade vara byggt sent 1950-tal. Tack vare Karin som tipsade häromsistens vet jag nu att det hade varit tvätteri.
Blombacka och Lindfors hänger i stort sett ihop. Den som gillar förfall kommer att hitta mycket att besöka. Hennickehammars Herrgård ligger tre-fyra mil bort, åt Filipstadshållet. Rekommenderas varmt för övernattning.
Ganska mycket skrot runt det “Mysko huset”.
Ganska spännande arkitektur, helt klart.
Jack och Dennis letade förgäves efter ledtrådar om vad huset använts till. Karin löste vårt problem efter ett och ett halvt år.