När man jagar ruiner i Mellansverige passerar man ofta Laxå. Det är alltså ingen slump att den klassiska bruksorten nu återkommer i våra gallerier. Sedan 1970 har orten faktiskt tappat två femtedelar av sin befolkning. Laxå var ett centrum för klassisk verkstadsindustri, som växte så det bågnade under 1950- och 60-talet. Från och med 1970-talet inleddes en utdragen stagnation. Under 1990-talet slog Globaliseringen till på allvar. Rationaliseringar och produktionsutflyttning har träffat Laxå på ett sätt som är typiskt för stora delar av Sverige. I anslutning till bilderna försöker vi berätta hela historien om Laxå och Globaliseringen…

Laxå Bruk har anor sedan 1650-talet. Det var ett klassiskt järnbruk med vidsträckta skogsmarker. Skogen behövdes för att göra träkol.

Framemot 1880-talet blev det mycket intressantare att använda skogen till att producera pappersmassa. Många bruk köptes upp av spekulanter.

Idén var att lägga ned järnbrukshanteringen och istället inrikta sig på trähantering. Laxå Bruk köptes upp av Hälleforskoncernen år 1917. Därefter drogs Laxå in i alltmer problematiska affärer.

En avgörande vändpunkt inträffade 1942. Då etablerade sig det göteborgsbaserade företaget ESAB på orten. En våg av tillväxt och optimism startade.

ESAB kunde inte få tag på arbetskraft i Göteborg. När företaget tvingades lämna Tyska Riket var Laxå idealiskt.

Svensk industri skrek efter ESABs svetsaggregat. Bil- och varvsindustrin hade aldrig kunnat klara sig utan utrustningen från Laxå.

Befolkningsökningen krävde bostäder. I Laxå kan man se årsringarna av trevåningshus decennium för decennium.

Efter 1970 vände den stora efterkrigskonjunkturen nedåt. ESAB förlorade kunder och började rationalisera verksamheten. I början av 1990-talet köptes den anrika koncernen upp av britter.

Laxå Bruk drabbades av ännu större problem. Framemot 1970-talet hade man hamnat i Rockwool-koncernen. Byggbranschen var inte längre någon framtidsbransch.

Statsföretag tog över Laxå Bruk 1983. Senare köptes det av företagsledningen. Det som räddade mineralullstillverkaren var en lyckad satsning på bilkuddar.

Man gav sig även in i marknaden för isoleringsmaterial. Hösten 2005 var det ändå färdigt. Laxå Bruk försattes i konkurs. Idag har bruket ungefär ett dussin anställda kvar.

När jag var liten brukade jag dra i precis en sådan här persiennsträng. Denna hade nog suttit där ända sedan 1950-talet.

...befolkningsutvecklingen blev efter 1970 starkt negativ. 9550 personer har reducerats till nästan exakt 6000 på 35 år.

Ett annat intressant företag i trakten var Husabergs motorcyklar. Startades 1986 när Huskvarnas MC-tillverkning flyttade till Italien. Specialiserat på att bygga Enduro motorcyklar.

Husaberg växte starkt. År 2002 hade man cirka 70 anställda. Ett idealiskt medelstort företag, med andra ord.

...yngre människor flyttar däremot för allt vad tygen håller. Faktiskt ser det till och med värre ut än i Ludvika.

Soffan är oerhört stilig. Kuddarna låg också därnere, men dom verkade vara bebodda, om jag uttrycker det så.

Den upp och nedvända befoilkningspyramiden kommer inom ett decennium att leda till att Laxå förlorar mer än 60 procent av sin yrkesverksamma befolkning.

Laxås invånare håller på att pensioneras. Husen rivs. Frågan är vem som skall ta hand om alla pensionärer.

Samma problem finns i mängder av andra svenska kommuner. Laxå och Gullspång är tydligen dom som ligger sämst till, men dom har hundratals olycksbröder.

Sverige står inför ett akut problem: bortemot 90 procent av landytan håller på att avfolkas. Inflyttningen till storstäderna är starkare än på mycket länge.

En lokal KD-politiker föreslår i sitt nyhetsbrev att Laxå kunde profilera sig genom att öppna för fler hästgårdar.

Låter i och för sig vettigt. Dessa kommuner kan bara vända trenden genom att hitta unika nischer att konkurrera med. Om marken är billig borde hästgårdar vara ett lika bra alternativ som något annat.

För dom gamla husen från verkstadsindustrins tidevarv återstår bara grävskopan. Dom duger inte ens som hästgårdar.

Laxå och Ludvika handlar egentligen om hur 1950- och 60-talens svenska samhällsbygge tog slut. Frågan är om vi orkar gå vidare.
















