Jag kommer aldrig att glömma Wimbledonfinalen 1977. Jimmy Connors hade 6-1 i inbördes möten mot Björn Borg och han var storfavorit även i den här matchen. Efter mer än tre timmar står det 2-2 i set, och Borg går upp till 4-0 i femte. Men matchen vänder, den obarmhärtige Connors kvitterar till 4-4 och tar ledningen med 15-0 i egen serve. Alla tänkande människor inser att det är kört, men sedan händer det ofattbara: Borg vinner åtta bollar på rad och tar Wimbledon för andra gången. Efter det vände statistiken mellan de båda spelarna, och Borg skulle tillbringa 3-4 år som odiskutabel världsetta. I det här galleriet befinner vi oss i East Saint Louis, där Jimmy Connors växte upp mellan 1952-1965. Eftersom det inte direkt var en stad där tennisen stod högt i kurs lät hans mamma bygga en egen tennisbana och redan vid två års ålder fick Jimbo slå sina första servar på bakgården. På andra sidan trädgårdsstaketet fanns en av USAs mest industrialiserade städer, men just under de här åren inleddes och accelererade en nedgång som fortfarande inte har slutat. Den stad vi mötte i augusti var på många sätt skrämmande. Å andra sidan fick jag ett fantastiskt tillfälle att se hur efterkrigstidens stora amerikanska omvandling har sett ut i verkligheten.
East Saint Louis är en av USAs allra mest...
...kollapsade städer. Här bodde det 83000 människor år 1950...
...vid det här laget finns det mindre än 29000 personer kvar. Å andra sidan är antalet mord rekordhögt...
...vi talar om 85 mord per 100 tusen invånare, vilket ger nästan 1% chans att bli mördad om man stannar här i 10 år...
...staden är på sätt och vis USAs eget Södertälje, för det var härifrån som ingen mindre än Jimmy Connors kom...
...vi som minns vårt 70-tal minns "Jimbo" som Björn Borgs tuffaste motståndare mellan 1974-77...
...Jimmy toppade världsrankningen nästan oavbrutet under de åren. En av de stora hemligheterna med Connors dominans var hans racket...
...fram till slutet av 60-talet fanns det bara träracketar. Jimmy blev pionjär när han började spela med Wilsons första stålracket...
...Connors ansågs vara en ohyfsad hårding, som stönade sig igenom matcherna...
...han bekände sig definitivt inte till "den vita sportens" traditionella normer...
...och när man ser och försöker förstå East St Louis blir det lättare att begripa vad det var som formade och drev honom...
...han växte upp i den här miljön under 1950-talet när staden stod på sin höjdpunkt...
...och i mitten av 1960-talet blev familjen Connors en del av "The white flight", när man flyttade längre in i Illinois...
...idag finns minnena av det blomstrande 1950- och tidiga 60-talet kvar som förfallna ruiner...
...vi som sett Brännebrona vet att stilen går under namnet Googie...
...men East St Louis allra mest spektakulära ruiner består inte av bensinstationer...
...här finns övergivna skyskrapor och jätteteatrar...
...och man kan också skryta med några av världens mest osannolika industriruiner...
...här ute låg ett av USA:s och världens allra största järnvägsområden. Här fanns också slakterierna och aluminiumfabrikerna...
...det är med ren bävan man går in i de övervuxna resterna av Armourslakteriet...
...här fanns tre av världens allra största slakterier mellan 1870-1960...
...eftersom en tredjedel av djurkropparna fortfarande slängdes bort...
...var det effektivast att slakta djuren så nära betesmarkerna i Mellanvästern som möjligt...
...för att sedan transportera dem vidare i form av konserver...
...det behövdes en oändlig massa mat under de här åren, för mellan 1870-1920...
...tiodubblades befolkningen i städer som St Louis, Chicago och Detroit...
...i nästa steg uppstod förstås frågan om vart man skulle lägga dessa enorma slakterier och industrier...
...East St Louis var ett logiskt val, för markpriserna var bara en tredjedel så höga här...
...som i St Louis på andra sidan Missourifloden...
...följden blev att en av USAs största industristäder växte fram här mellan 1870-1940...
...samma tåg som fraktade konserverna till New York kunde dessutom frakta arbetskraften...
...till Mellanvästern. Här vällde det in polacker, ungrare, tyskar, vitryssar och litauer...
...under de första 30 åren av 1900-talet...
...dessutom uppmuntrades industrialiseríngen ännu mer genom låga företagsskatter...
...det var en enorm industrimetropol som växte fram här...
...politiken kontrollerades av en genomkorrupt elit...
...som levde på att fördela olika former av mer eller mindre korrupta pengar och poster. Mycket stålar...
...kom från det områden som kallades "The Valley", och som var centrum för...
...klubbar, prostitution, sprithantering, spel...
...det fanns nästan 400 restauranger och bordeller i stan 1916...
...det betyder förstås också att East St Louis var en viktig stad för jazzens framväxt...
...både Miles Davis och Josephine Baker växte upp här...
...det är för den delen också lätt att förstå att människor som arbetade i dessa fabriker gillade att roa sig framemot helgen...
...det var inte bara östeuropeer som flyttade hit i början av 1900-talet...
...ungefär samtidigt startade också den stora förflyttningen av svarta amerikaner från södern mot norr...
...East St Louis är berömt för att staden var platsen för ett av de allra första rasupploppen...
...de stora oroligheterna bröt ut i juli 1917 och fortsatte i flera dagar...
...orsakerna tycks ha varit ekonomiska. De nytillkomna svarta arbetarna...
...var villiga att arbeta för lägre löner...
...och användes inte sällan för att underminera strejker...
...så motsättningarna mellan svarta och vita invånare blev ofta starka...
...naturligtvis underblåstes stämningarna av att olika områden indelades i "svarta" och "vita"...
...vilket efterhand gjorde att vissa stadsdelar kom att bli svarta ghetton...
...det är naturligtvis dom här krafterna som gjorde rasåtskillnaden allt mer fysisk efter 1950...
...när den vita arbetar- och medelklassen flyttade ut till nybyggda förorter...
...men rasmotsättningarna är bara en del av hur städer som East St Louis hamnade i en nedåtgående spiral efter 1950...
...avindustrialiseringen och järnvägens kollaps är naturligtvis ännu viktigare faktorer...
...bakom den rent spektakulära nedgången...
...ser man till att börja med på järnvägen hade det mesta av utrustningen byggts före 1914...
...och det ineffektiva spårsystemet blev en lätt match för lastbilarna efter 1950...
...långt mer än hälften av sysselsättningen i järnvägen försvann mellan 1950-1980...
...men det var egentligen ännu värre med industrin...
...för som vi kan se på de här bilderna hade även den i hög grad byggts upp före 1914...
...det betydde att konkurrensen hårdnade när transporterna blev bättre...
...och i mitten av 1950-talet inleddes en nedgång som aldrig skulle ta slut...
...aluminiumtillverkningen drogs ned redan på 1950-talet...
...och det försvann ytterligare 1500 arbeten när det här slakteriet lades ned 1959...
...men det var bara början till slutet, för...
...under 1960-talet avvecklades zinktillverkningen, och snart försvann också den stora gödningsindustrin...
...mellan 1950-1970 tappade man 45000 industrijobb här i East St Louis...
...och egentligen hängde knappast någonting av det där ihop med globaliseringen...
...utan det var effekterna av en starkare inhemsk konkurrens och en stadig rationalisering...
...lite grand som Ljusne - det är som en febermätare som i ett ytterst långsamt tempo bara kan röra sig åt ett enda håll...
...när industrin kollapsade och de vita invånarna började försvinna minskade efterfrågan på nöjen och restauranger...
...som var stadens viktigaste skattekällor...
...vilket naturligtvis betydde att det öppnades ett svart hål i stadens budget under 1970- och 80-talen...
...när skulderna växt tillräckligt länge sattes kommunledningen under en federal förmyndare...
...nu var det 1985, och vid det här laget flydde de sista invånarna som fortfarande kunde ut till St Louis förorter...
...när Time Magazine gjorde ett längre reportage om den dömda orten år 1989 var tonen uppgiven...
...man började med att konstatera att befolkningen fallit till 55000, att 97% var svarta och att två tredjedelar levde på socialbidrag...
...man beskrev hur polisen inte hade råd med reservdelar till bilarna...
...och att metalltjuvar höll på att förvandla många byggnader till ruiner...
...borgmästaren menade att "nu skall allt vända", för nu ska vi investera en halv miljard dollar i utvecklingen av nya attraktiva bostadsområden nere vid floden...
...vi ska, sade han "lyfta oss själva i våra egna kängor (bootstraps)"...
...det har gått ytterligare 20 år när vi till sist når East St Louis. Nu är befolkningen nere på 29000, och vi ser lyktstolpar som det hänger blommor och nallar i...
...ett numera internationellt sätt att markera att det skett ett mord på platsen...
...vi kan konstatera att Time Magazine-artikelns författare inte hade en chans att föreställa sig hur fruktansvärd framtiden skulle bli, men...
...att den medborgare som sade till tidningen att "East St. Louis today doesnt even have bootstraps, I see no way out"...
...blev den som såg framtiden klarast.