I början av 1900-talet slog en funktionell syn på mentalsjukdomar igenom. Förändringen hade på många sätt med det framväxande moderna samhället att göra. Mentalsjukdom blev mer synlig, och industrisamhället såg lösningen i specialiserade vårdanstalter. Säters sjukhus blev ett fantastiskt exempel på den nya vårdideologin. Ute vid Skönvik växte ett funktionsseparerat samhälle fram, där som mest uppemot 1 700 sjuka med olika diagnoser befann sig på avdelningarna. Antalet intagna på svenska mentalvårdsanstalter kulminerade runt 1970, när siffran var nästan 40 000 personer. Det var vid denna tidpunkt som en ny syn på mentalsjukvård slog igenom. Mer effektiv psykofarmaka ansågs skapa möjligheter till en mer human öppenvård. Debatten runt den ”sjuka” psykiatrin var periodvis häftig. Idag ligger antalet intagna på psykiska behandlingshem en bra bit under 10 000. Säter har inte ens 200 patienter kvar. Behovet av vårdplatser minskade starkt. Många av de gamla byggnaderna i Säter finns fortfarande kvar. Deras tillstånd är starkt varierande. Den mytomspunna fasta paviljongen hamnade under 1990-talet i en långbänk där olika användningsområden debatterades. Precis som i vårt bryggerifall saknades ekonomiska resurser för bevarande. Till sist brann taket år 2002. Numera påminner byggnaden mest om en ruin. Det finns alldeles klart ett mönster. Bevarandekrav leder till utdragna debatter om vad som ska bevaras och vem som skall betala. Fastighetsägare och kulturvårdande myndigheter kan ha samma syn på kulturhistoria, men helt olika uppfattningar om vem som skall betala. Oklart ägande och otydliga ansvarsförhållanden går som en röd tråd genom våra gallerier. Det finns alltid någon som vill bevara, men färre är beredda att betala, Resultatet blir förfall och ruinliknande tillstånd. Till slut skyller man de oundvikliga rivningarna på att byggnaderna blivit tillhåll för Paint Ball-entusiaster, Geocachers’ eller Urban Exploration-intresserade. Med samma logik är meteorologer ansvariga för dåligt väder.
Säters fasta paviljong ser numera ut som en krigshärjad ruin. Största försiktighet rekommenderas om någon rör sig därinne.
Det vore synd att säga att det är svårt att komma in.
Muren till rastgården. Bilder inifrån gården följer senare. Den var en av de vackraste platser jag sett på länge.
Tapeterna har fallit ned och avslöjat tidningar från mycket längesedan.
Genom gallerförsedda fönster tittar vi ut på den svenska hösten.
Ett av köken.
Sällskapsrum.
Sällskapsrum nr 2.
En korridor med dörrar och förstörelse.
En av cellerna. I sådana här satt många av svensk kriminalhistorias mest omtalade gestalter.
Lars-Inge Svartenbrant, senare Ferm, var en av dem. I början av 1990-talet gjordes ett Tv-program om Svartenbrant-Ferm.
Programmet om Svarten och Stenlejonen visade en inkännande bild av den tidigare bara ökände förbrytaren.
Under 1990-talet skulle det dock visa sig att rehabiliteringen av S-F var mer komplicerad än någon trott.
Luckorna för cellfönstren förstärker känslan av klaustrofobi. Det finns en otäck känsla på Säter som man sällan möter.
Samtidigt är byggnaden på många sätt oerhört vacker. Den är full av detaljer som gör att man kom ut med 300 bilder. Det var svårt att välja...
Den kanske mest berömda förbrytaren som satt här var nog ändå Sigvard Thurneman, den ökända Salaligans ledare. Min farmor brukade berätta skräckhistorier om ligan på 1960-talet.
Salaligan var aktiv under depressionen på 1930-talet. Man mördade på olika bestialiska sätt ett halvdussin människor.
Thurneman var ledaren. Namnet var taget. Det var egentyligen en ordlek med det engelska MANHUNTER.
Thurneman satt här mellan 1937-64. En vakt som intervjuades i en lokaltidning år 2002 beskrev honom som "en tystlåten man, som bjöd in honom på kvällarna för att lyssna till klassisk musik."
Ute på rastgården finns ett solhus.
Det har förvandlats till uppehållshus för graffiti- intresserade.
Träden har växt rejält sedan 1989 när paviljongen avvecklades.
Känslan inne på rastgården är starkt overklig.
Det är svårt att inte fundera på vad Thurneman skulle tänkt om han sett detta framför sig.
Thurneman flyttades till en annan anstalt 1964. Till slut släpptes han 1969.
1970-talet tillbringade han i frihet i Stockholm. Han avled 1979.
På sitt sätt är han typisk för svensk kriminalvård och synen på kriminalitet.
Depressionen såg flera riksberömda brottslingar som Thurneman och "Bildsköne Bengtsson". I USA kan man kanske jämföra med myterna runt John Dillinger.
En viktig orsak till berömmelsen var nya och mer läsarvänliga dagstidningar, som satsade på bildreportage och sportavdelningar. Konkurrensen med den nya radion var betydelsefull.
Med modern press och radio blev brottslingar rikskändisar. I det funktionalistiska samhället bereddes de plats på vårdanstalter.
Både Thurneman och Bengtsson satt på liknande anstalter, i Säter respektive Västervik.
I slutet av 1960-talet slog som sagt en ny syn på kriminalitet igenom. År 1970 kom en uppmärksammad film om Salaligan. Den gjordes av Stefan Jarl och Pelle Berglund.
Jarl och Berglund ville "belysa hur en inskränkt småstadsmiljö... kan utgöra grogrund för psykiska och sociala processer som möjliggör fenomen som Sala-ligan."
Toaletten på utegården är trolskt vacker.
Filmen inleddes med ett citat "Jag anklagar inte någon människa, jag anklagar ett system som inte kan lära människor att göra annat än det felaktiga och onda".
Monty Python uttryckte denna filosofi i en sketch om (tror jag) biskopar som mördade varandra: "Blame it on society".
Jag har sällan sett något liknande.
Filmen kom alltså 1970, precis när Thurneman släpptes, och antalet intagna på mentalsjukhusen började falla.
Korridorerna blev allt tommare när en "liberal" syn på psyksjukdom och psykofarmaka slog igenom.
Dörrarna står öppna i en spöklik korridor. Lägg märke till titthålen.
Badkar.
I dessa celler tillbringade mer eller mindre sjuka människor decennier.
Jag saknar ett vidvinkelobjektiv. Därav vinkeln. Skall köpa ny kamera med det snaraste.
Rummen har olika färger. För mig okänt varför.
Begreppet Fast Paviljong försvann på 1980-talet.
År 1989 såldes Paviljongen. En gissning är att tanken var att utveckla fastigheterna till någon form av konferensanläggning. Det sena 1980-talet var fastighetsbubblans rekordår.
Fastighetspriserna kollapsade när räntorna steg i början av 1990-talet. Svensk ekonomi gick in i sin värsta kris på 70 år.
Utvecklingsplanerna för Säter måste ha fastnat i fastighetskrisen och depressionen mellan 1990-95. Förfallet syns tydligt på bilder från 1994.
Mot slutet av 1990-talet kom ambitiösa planer på att göra paviljongen till ett centrum för "särlingskonst".
Med begreppet menas konst producerad av psykiskt sjuka personer. Det engelska begreppet är Outsider Art.
Allt sådant krävde dock pengar som inte fanns.
Konst och kriminella är intressant i sig. Svartenbrandt/Ferm har inte bara suttit på paviljongen...
...tv-programmet om honom handlade mer om hans konstnärskap än om hans kriminalitet. År 2001 ställdes hans stenlejon även ut. Kanske är det även därför Bindefeldt bjudit honom på kändisfest?
Den anställde på Säter som intervjuades år 2002 beskrev anställningsvillkoren:
"Egentligen skulle man vara två meter lång och bred som en ladugårdsdörr för att få jobba där".
Han slogs av hur strikt allting var: "Det förekom mycket tvång".
Trots att det var många våldsmän blev det sällan bråk: "Det är fel att säga att jag aldrig var rädd, men det gick inte att tänka på det de begått".
På den tiden var inte heller personlarmen bärbara, så det gällde att vara...
På den tiden var inte heller personlarmen bärbara, så det gällde att vara...
Han fortsätter att berätta om den moderna medicineringens genombrott på 1950-talet: "Det sattes lite övertro till medicinerna i början..."
Men de hade effekt: "Det var som att vända en hand. Tidigare kunde man stå i andra änden av stan och över sjön Ljustern höra patienternas skrik och rop. Nu blev det tyst".
Behandlingsmetoderna bestod av social anpassning och arbetsterapi.
Social anpassning innebar att patienterna skulle umgås med personalen, men också "ordning och reda, tvång och hård disciplin" - "Sjukvården var inte human på den tiden".
Arbetsterapin bestod av klädnypstillverkning. Tänk om farmors klädnypor hade passerat Thurnemans händer... Intervjun finns i Södra Dalarnas Tidning, den 5 och 6 februari 2002.
På den övre delen av sjukhusområdet finns ett större antal mycket mer välbehållna byggnader.
När vi passerar här runt allhelgonahelgen råder en dimma som får omgivningarna att kännas som en målning av Magritte, placerad i en amerikansk skräckfilm. "No one here gets out alive", som Jim Morrison uttryckte det.
"The killer awoke before dawn. He put his boots on...
...He took a face from the ancient gallery, And he walked on down the hall...
...and he came to a door, and he looked inside...
...Father? Yes son! I want to kill you...
...Mother, I want to....” The End, Jim Morrison