Tarragona är inte bara en småsnuskig chokladsort på ICA. Det är också en alldeles fantastisk stad i Spanien. Ljuset är underbart, innerstaden är en medeltidsdröm och i utkanten ligger några av Europas stiligaste industriruiner. Don´t miss it when in Spain!
Nere i hamnkvarteren i Tarragona...
...ligger jättelika övergivna industrier och lagerbyggnader. Här...
...har det blivit diskotek...
...men nuförtiden har också diskot stängt. Annars är utvecklingen typisk, det var i...
...New Yorks jättelika öde industribyggnader som de första diskoteken...
...började öppnas i skiftet av 1960- och 70-talen...
...ute i de gamla industriområdena fanns inga grannar som kunde klaga...
...här kunde man stå på för fulla muggar till klockan sju på morgonen...
...och de nya ställena blev snabbt kanonpopulära. Inom ett par år...
...fanns en ny häftig diskokultur som började uppmärksammas av de mest hippa tidningarna...
...och snart började underhållningsbranschen titta närmre på det nya fenomenet. Robert Stigwood...
...producerade snabbt en film vid namn "Saturday Night Fever"...
...och nu var trenden global...
...och naturligtvis tyckte de "riktiga" diskokidsen i New York...
...att man blivit kommersialiserade och "sålt ut". Så där har vår globala kapitalism...
...plockat upp sub-kulturer och trender i fem decennier nu...
...och skapat värden och industrier ur det som någon annan har skapat.
De här tomma fabrikslokalerna kan väl bara beskrivas som magnifika. Tarragona...
...är litet grand en katalonsk variant av Göteborg...
...med en jättehamn och i direkt anslutning till...
...stora industri-och lagerområden. Särskilt har den kemiska industrin...
....varit stark här i stan. Vi tillbringade två veckor härnere...
...i somras på en trevlig semesteranläggning. Det var helt underbart, 35 grader...
...varmt, och jag älskar hetta. Dessutom njöt man i stora drag av att för en gångs skull ha lyckats fullt ut med någonting...
...men då och då började det förstås dra i Explorertarmen. Det står otroligt mycket tomt...
...i Spanien, så egentligen var det bara att hålla ögonen öppna.
Först och främst: Tarragona är en skitsnygg stad som jag varmt kan rekommendera...
...den medeltida stadskärnan är rent sanslös, som en sorts...
...hypervariant av Barcelona, men mycket mindre exploaterat...
...och med en bråkdel av turistmängden...
...helt kanon, jag lovar...
...men om man letar sig lite utanför city så...
...dyker de övergivna industriområdena upp nästan omedelbart...
...man skall betänka hur Spaniens industrialisering sett ut under 1900-talet...
...General Fransisco Franco var en facistisk general...
...som styrde landet mellan 1930- och 1970-talen, och under den perioden...
...byggde man upp en jätteindustri som var tänkt att göra landet självförsörjande...
...på det mesta. Det betydde förstås att här byggdes...
...kemiska industrier, stålindustrier och cementbruk...
...i jättemängder. Men redan i slutet av 1950-talet började en förändring att märkas...
...den spanska ekonomin genomgick en gradvis öppning...
...vilket förstås ganska snabbt gjorde att en hel del industrier...
...fick känna av en ovälkommen konkurrens...
...redan på 1970-talet var det dags att börja fundera på nedläggningar...
...men ett ytterligare svårt problem var att Francos...
...facistiska stat byggde på ett starkt deltagande av fackföreningar...
...och facken hade lockats till samarbete genom utbyggda trygghetssystem...
...allt det där betydde att tveksamheten till omvandling...
...var stark under 1970- och 80-talen i Spanien. Här pågick strejker...
...och vildsinta protester näst intill oavbrutet i flera decennier...
...fast egentligen var ju det där ett europeiskt problem...
...industrikrisen pågick överallt...
...och den skulle lämna fantastiska byggnader som det här helt öde...
..inom loppet av något år. Men vad ligger i vänster kant???
Just det, starkt besläktad med Västsveriges pärla...
...men Tarragona bjuder på ett helt annat ljus...
...ett spanskt ljus som jag har kommit att betrakta som...
...i det allra närmsta optimalt för fotografering...
...här är så snyggt så man blir helt matt...
...men det finns forfarande gott om kemisk industri i Tarragona...
...fast nuförtiden produceras all svavelsyra och butangas i en enda gigantisk tyskägd anläggning...
...resten av de stora industriområdena väntar egentligen bara på att omvandlas...
...till stora Bauhaus eller IKEA-varuhus...
...jag kan lova att det kommer att ta tid.
Det var en tidig söndagmorgon jag gick runt härinne...
...jag förstod ganska snabbt att det bodde en hel del uteliggare härinne...
...så jag tänkte att man fick ta det lite småförsiktigt...
...å andra sidan påminde det här om rena katedraler...
...gick faktiskt runt och funderade över hur mycket den spanska ekonomin...
...hade förändrats sedan 1970-talet härinne. Turismen och byggsektorn...
...började växa nästan okontrollerat på den tiden, och nedåt kusten...
...känns det nuförtiden som om varannan tysk pensionär har bosatt sig härnere...
...och jämfört med Köln är ju det här...
...en lycklig dröm. Några mil längre söderut...
...låg semesterorter med lika mycket tysk och spansk text i restaurangfönstren...
...man såg överhuvudtaget mycket intresssant därnere...
...under våra slöa och halvsovande veckor. Det allra mest bestående minnet av sommaren -07...
...kommer ändå alltid att vara känslan av nöjdhet...
...och det eviga lyssnandet på Traveling Wilburys...
...och Paul McCartney.Under de sista veckorna har jag...
...fortsatt att lyssna på "Memory Almost Full" och kommit fram till...
...att den måste vara McCartneys bästa CD/LP sedan 1973. Dessutom tror jag faktiskt att...
..."That was Me" i sin briljanta tolkning av slumpen och ödet innehåller svaret på hela livets gåta:
That was me, in the scout camp, in the school play Spade and bucket by the sea, that was me
That was me, playing conkers at the bus stop On a blanket in the blue bells, that was me
The same me that stands here now When I think that all this stuff Can make a life thats pretty hard to take it in, that was me
Well that was me, royal iris, on the river Mersy beatin with the band, that was me
Yeah that was me, sweating cobwebs under contract In the cellar, on TV, that was me The same me that stands here now
If fate agreed that all of this To make a lifetime, who am I to disagree, that was me
Om det där kan man tycka vad man vill, men själv har jag faktiskt kommit att älska den slumpmässiga delen av tillvaron, vilket väl i alla fall antyder att det blir ett år till bland ruinerna.