I de belgiska skogarna finns hemligheter som får oss svenskar att tappa andan. Inte bara svenskar förresten: vi mötte holländare inne i slottet, för det här stället håller på att bli ett begrepp bland europeiska Urban Explorers och fotografer. Det gäller att ta sig till Chateau Miranda innan hela härligheten faller ihop. Som ni kan se på bilderna så är väl den dagen tyvärr inte helt avlägsen. Men gör gärna en visit om ni skall neröver närmsta tiden. Fast det kan vara idé att akta sig för skogvaktaren…
House upon the hill Moon is lying still Shadows of the trees Witnessing the breeze
The mansion is warm, at the top of the hill Rich are the rooms and the comforts there
Red are the arms of luxuriant chairs And you wont know a thing till you get inside
Ni har sett det där citatet från "Not to Touch the Earth" förut, men ni får ursäkta mig: det kändes som att det passade perfekt här.
Vi är på Chateau Miranda, ett osannolikt slott som ligger ungefär åtta mil söder om Bryssel. Närmsta ort är Celles, men slottet är ganska svårhittat...
...eftersom det ligger skuggat av träd och gömt långt inne i en skog. Mitt bästa råd är att ni åker upp till det närbelägna Chateau de Veves...
...och sedan tittar er ordentligt omkring. Då kommer ni att se Chateau Mirandas 55 meter höga klocktorn. Parkera sedan bilen och klättra uppför en sluttning...
...forcera er fram genom dussintals fasaner, akta er för jägare, och gå sedan in!
Oddsen är goda att ni kommer att träffa andra explorers. Det finns dussintals fotoserier från Chateau Miranda, eller...
...Chateau Noisy, som det också kallas, ute på nätet för den intresserade.
Slottets historia började egentligen för väldigt länge sedan...
...den lokala adelsfamiljen Liederkerke de Beaufort huserade egentligen på Chateau de Veves, men under Franska Revolutionen...
...på 1790-talet, blev man tvungen att gömma sig på en bondgård i den närbelägna skogen.
Efterhand kom man att tycka att bondgården passade som sommarresidens, men då behövde...
...man naturligtvis också bygga ut den. På 1850-talet...
...tog man steget fullt ut och lejde in en brittisk slottsarkitekt vid namn John Milner.
Milner drog igång slottsbygget, men hann dö innan allt var färdigt. Inte så konstigt...
...med tanke på att man höll på och byggde fram till 1907.
Slottet var fortfarande bara tänkt som sommarstuga åt familjen Liederkerk. Med tanke på att...
...byggnaden har 1050 kvadratmeter bostadsyta förefaller det hela väl tilltaget.
Tyskarna besatte slottet under andra världskriget, och eftersom det ligger i utkanten av...
...Ardennerna, var det faktiskt pansarstrider på slottets mark under kriget. Men...
...inget av förfallet beror på krigsskador. Tvärtom, slottet klarade kriget helt i helt oskadat skick...
...och familjen flyttade tillbaks 1946. Dock hade priset på arbetskraft...
...det vill säga tjänstfolk, stigit, så nu trängde man ihop sig i en flygel på somrarna.
Framemot 1958 bestämda man sig för att hyra ut hela rasket till SNCB, som är inget mindre än den belgiska motsvarigheten till vårt SJ.
Men varför i hela världen skulle belgiska SJ hyra ett slott? Förklaringen låg i att de belgiska järnvägsarbetarnas barn...
...växte upp i en bedrövligt osund miljö. Den belgiska kolkonsumtionen låg på 3-4 ton per person och år...
...och någon rening att tala om fanns inte. Genom att göra slottet till barnhem kunde de stackars hostande kidsen...
...få litet frisk luft några veckor per år.
Ett utbränt rum. Större barn har sannolikt lekt med tändstickor.
Det måste sett fantastiskt ut med en massa barn som sprang runt i dessa gigantiska korridorer och rum.
Nuförtiden hade dom garanterat mött ett oblitt öde, slottet sjunger på den allra sista versen.
Tjuvar har stulit de massiva ekgolven och marmordekorationerna, kvar finns bara...
...förödelse. Eftersom mina båda killar, som är 14 och 17, var med kände jag mig smått nervig därinne.
Å andra sidan är pojkarna uppväxta i ombyggnationer, och på sätt och vis påminde det här om den röra som jag själv åstadkom på...
...Nordenskiöldsgatan 5 runt 1995-96. Att min fru inte tog ut skilsmässa när golvet täcktes av fem millimeter nyfallet damm...
...och våra gäster var på väg, känns nästan gåtfullt, så här i efterhand.
I vart fall hade de belgiska järnvägsbarnen detta som tummelplats på 1960-talet. Först var det 200 barn åt gången, men från 1970 begränsades antalet...
...platser till 100. Nu blev det å andra sidan kortare tidsintervall, så barnen fick bara vara här en vecka åt gången...
...totalt sett borde det innebära att tiotusentals medelåders belgare har minnen från detta slott.
Men allting har ett slut, och efter 1973 steg uppvärmningskostnaderna kraftigt...
...samtidigt som den belgiska järnvägens ekonomiska situation försämrades när bilismen slog igenom.
Dags att spara, och 1977 sades hyreskontraktet med familjen Liederkerk upp.
Man lade slottet i en stiftelse, som hyrde ut hela härligheten till skogs- och naturstudier...
...man lät turister köpa biljetter för att besöka både Veves och Miranda...
..och man ställde till och med hit en större porslinsamling för att attrahera turister. Dock verkar hela satsningen har fört en tynande...
...tillvaro. Man bytte till exempel inte vatten i swimmingpoolen under hela säsongen, vilket nog...
...gladde grodorna mer än naturälskarna.
Jag har inte lyckats få fram den exakta dateringen av när slottet stängde...
...men år 1991 var det slut även officiellt. Troligen är dock 1987-88 en bättre datering, så...
...här har stått tomt i nästan 20 år. Underhållet har nog släpat efter sedan 70-talet. Resultatet har blivit...
...ganska bedövande i sitt närmast oerhörda förfall. Familjen...
...Liederkerke försökte under 90-talet att hitta en operatör som ville driva slottet...
...som hotell. I dagens läge känns iden jättefin, men vi får inte glömma den kris som träffade Västeuropa i solar plexus runt 1990-93...
...höga räntor, hög arbetslöshet, valutaspekulationer...
...resultatet blev att hotellet blev stående några år för länge, och runt...
...milennieskiftet måste renoveringskostnaderna ha framstått som oöverstigliga. Summan av allt detta ser vi på bilderna...
...ett slott som förvandlats till vilthägn, med en osannolik mängd fasaner som enda boende.
Allt detta innebär att jag måste varna den svenske besökaren för dåliga golv, jägare och skogvaktare.
Men tar ni risken kommer ni att få uppleva något ni aldrig får se i Sverige.
Tornet är, som sagt, 55 meter. Nästa gång går jag upp, jag lovar.
Tänkte en gång att mitt favoritobjekt skulle vara Tjolöholms Slott här nere i Kungsbacka. Sometimes...
...dreams comes true.
I den hör dammen lärde sig tusentals belgiska barn att simma.
But its all over now, Baby Blue.