Kommer ni med tåget mellan Stockholm och Göteborg kan ni se den övergivna järnvägsstationen svischa förbi i hög hastighet. En bit längre ned kan ni också se det gamla glasbrukets skorsten. Kanske ser ni också någon av de övergivna affärerna. Fåglavik är ett nästan glömt och ett ganska märkligt samhälle, med en befolkning som halverats sedan höjdpunkten på 1930-talet. I anslutning till bilderna kan ni läsa historien om hur järnvägen anlades och glasbruket blev till. Men det är också en historia om ekonomiska problem och slutgiltig avveckling. Efter stängningen 1978 har bara det utdragna förfallet återstått.
Under 1940- och 50-talet var konjunkturen god i Fåglavik. Mellan 1937-47 byggdes bruket ut i etapper. Investeringarna är ännu väl synliga.
I en sex sidor lång artikel som publicerades i GT den 15 oktober 1978, när bruket skulle läggas ned, pekade man ut 1957 som året när allt vände.
Så var det onekligen. Konjunktursvackan 1957-58 markerade något nytt i svensk ekonomi. För första gången på decennier började importkonkurrensen öka.
Särskilt märktes detta i arbetsintensiva branscher som textil och glas.
Just massglas, som Fåglavik producerade, var extra besvärligt. Fåglavik var starkt beroende av varuhuskedjor, som efter 1957 hamnade i en veritabel gyllene tillväxtperiod.
Men den hårdnande konkurrensen gjorde att varuhuskedjorna började se sig om efter nya leverantörer utomlands.
Tyskt, italienskt eller tjeckiskt glas dög minst lika bra som västgötskt.
Ett brutalt biljardbord i en extremt futuristisk miljö?
Det utländska glaset var oftast billigare och inte sällan bättre än det svenska. Sedan hade vi problemet med mode och stilväxlingar.
Den långa avspärrningen hade gjort många svenska producenter borskämda. Det gick att sälja vad som helst, så varför skulle man bry sig om “flugor” och trender?
Just detta med “flugor” var ett ständigt omdebatterat 60-talsfenomen. Allting var flugor: TVn, Beatles, modeväxlingar. Snart nog skulle väl ändå...
...allt bli tryggt och rejält igen. Som förr, kort sagt.
Ray Davies i Kinks uttryckte känslan i en underbar låt från 1966: “Well, once we had an easy ride and always felt the same Time was on our side and I had everything to gain...
...Let it be like yesterday Please let me have my happy days... Won’t you tell me...
...Where have all the good times gone? Ma and Pa look back at all the things they used to do Didn’t have no money and they always told the truth.”
Jag vet inte om den där lyckliga tiden någonsin fanns, men efteråt får ju nästan allting ett förklarat sken över sig. Det jag vet var att konkurrensen växte oavbrutet samtidigt som de svenska lönenivåerna steg.
Får tacka Jakob E för att han pekade ut denna märkliga stol för mig.
Framemot 1966/67 blev goda råd allt dyrare i den svenska glasindustrin, om man skulle kunna undvika att sluta som förvaringsplats för traktordäck.
Dinosaurierna samlades vid brunnen för att dricka sig otörstiga. Rovödlorna studerade sina byten.
Resultatet av den hårdnade krisen blev att en statlig strukturutredning tillsattes. Branschproblemen skulle lösas genom “strukturrationalisering”.
“Strukturrationalisering” var ett annat av 60- och 70-talens modeord. Det betydde, på ren svenska...
...att mindre enheter skulle läggas ned och att driften skulle koncentreras till enstaka stora anläggningar.
Vilket innebar att ingen skulle gråta över Fåglavik när det oundvikliga slutet nalkades.
70-talet utmärktes av mycket stora löneökningar i den svenska industrin. Dessutom stegrades löneskatterna. För Fåglavik blev 1975 ett ödesår.
Nu steg också bränslekostnaderna, när den första oljekrisen drog igång på allvar.
Företagets siste VD hette Anders Anderberg. Hans famors far hade hetat Anders Andersson. Anders den förste hade blivit stoppad i Fåglavik av en snöstorm år 1874...
...Anders den andre fick 104 år senare uttala sig i GT om nedläggningen: “Jag vet inte om det känns särskilt bittert. Jag ser det här modernt. När det inte går att...
...driva ett företag så får man avveckla det”. Från GT 15/10 1978.
År 1978 hade den fullskaliga industrikrisen kommit till Sverige. Temanumret om Fåglavik i GT är intressant som ett uttryck för den oro det skapade i landet.
Oviljan att acceptera att allting var på väg att förändras ledde till serier av devalveringar under 1970- och 80-talen. Enkelt uttryckt sänktes priset på den svenska arbetskraften. Marcus Wallenberg, som var en berömd svensk...
...industrialist, har sagt att “En devalvering är som att kissa i byxorna när det är kallt ute: det blir varmt först, men sedan blir det mycket kallare.”
Ingenting blev alltså bättre av devalveringarna. Vi sköt den oundvikliga industriella slutstriden framför oss genom att sänka våra egna löner.
Hösten 1978 köptes Fåglaviks konkutsbo upp av Borrud & Vickström som drev det i mindre skala till november 1980. Ingemar Nilsson blåste det sista glaset.
Efter glasbrukets slutgiltiga hädanfärd följde äganderättsproblem och konkurser. Under en period tillverkades det faktiskt amfetamin i brukets lokaler. Alternativ produktion, som man sade på 70- och 80-talen.
Stationen är stängd sedan 1970-talet. Enligt olika uppgifter gick sista tåget 1971 eller 1975. År 1978 höll posten öppet en timme om dagen i stationshuset.
Släng en snabb blick genom fönstret strax efter Herrljunga, så ser ni den döda klockan.
Stationens uthus och toalett.
Här bor en ensam och avsomnad orgel.
Lundgrens var den sista affären. På fotot i GT 1978 syns både ICA-skylten och den klassiska varuautomaten. Gustaf Lundgren, som blev affärens siste innehavare...
...sade till GT att “Det var roligare förr, när det fanns konkurrens...folk har i alla fall för sig att det är billigare i stan”.
Det hade funnits ett halvdussin mataffärer på 30-talet. Med Lundgrens släcktes ljuset för gott.
Istappar av bibliska proportioner. Huset är bebott. Både ägaren och de boende måste sakna fruktan.
Bergströms var den andra av de sista affärerna. I “Bortglömda Boden” (GT) såldes tyger, garner, klänningar och underkläder. Ruljangsen är numera avslutad.
Where have all the Good Times Gone?