Kommer ni med tåget mellan Stockholm och Göteborg kan ni se den övergivna järnvägsstationen svischa förbi i hög hastighet. En bit längre ned kan ni också se det gamla glasbrukets skorsten. Kanske ser ni också någon av de övergivna affärerna. Fåglavik är ett nästan glömt och ett ganska märkligt samhälle, med en befolkning som halverats sedan höjdpunkten på 1930-talet. I anslutning till bilderna kan ni läsa historien om hur järnvägen anlades och glasbruket blev till. Men det är också en historia om ekonomiska problem och slutgiltig avveckling. Efter stängningen 1978 har bara det utdragna förfallet återstått.
Fåglavik ligger utefter Västra Stambanan, ungefär åtta mil från Göteborg.
Det var järnvägen som skapade Fåglavik. Året var 1873 och egentligen berodde allting på att vädret var utomordentligt dåligt.
När det stormade och snöade på den tiden kunde inte tågen ta sig fram. Vädret var så dåligt att man blev tvingade till en övernattning i Fåglavik.
En av dom som tvingades in i den lilla orten hette Anders Andersson. Han var grosshandlare i glas och porslin från Göteborg. Han hade redan planer på att starta ett eget glasbruk.
Lampan i taket är en äkta Fåglavikare. Annars har innertaket rasat ned, och ligger som mossa på golvet. Det är länge sedan Anderssons glasbruk stängde.
Efter 28 år befinner sig kontorslokalerna i ett stadium av upplösning. Bruket har gått ett sorgligt öde till mötes.
Parkettens långsamma upplösning var en märklig och stilig syn.
Andersson såg möjligheter i Fåglavik som ingen annan sett. Orten är belägen i en sänka, vilket gjort marken fuktig och sank. Här fanns det alltså...
...enorma mängder torv. Eftersom glasproduktion kräver stora mängder billig energi fanns det oanade möjligheter att starta storskalig produktion.
Andersson köpte upp torvmossar och drog igång glasbruket. Boken “Hågkomster från glasbruket i Fåglavik”, som skrevs av Linnar Linnarsson år 1943, berättar hela historien.
Linnarsson beskriver hur den nya industrin slog ner som en bomb i det västgötska bondesamhället. Glasbruket ledde till att en ny och mycket rörligare...
...arbetskraft dök upp. I glasindustrin var påverkan från Tyskland stark. Följaktligen dök det upp tyskar och österrikare mitt i Västergötland. Men det var inte nog med det...
...de svenska områden som blivit pionjärer i glashantering var Småland och Västvärmland. De gamla järnbruken hade blivit glasbruk. Följaktligen...
...dök det upp mängder av värmlänningar i Fåglavik. Med våra ögon var rörligheten nästan häpnadsväckande.
Linnarsson berättar i sin bok om Andreas Lyrén. Andreas hade fötts i Karlskoga år 1851. Han flyttade till Fåglavik 1874...
...men åkte redan 1880 till Amerika. Där stannade han dock bara i två år, sedan var han tillbaks i Sverige igen. Under sitt yrkesverksamma liv...
...skulle Andreas åka till Amerika inte mindre än fem gånger. Sammanlagt stannade han i USA i 19 år. Till Linnarsson sade han att “Amerika är det bästa landet för den...
...som skall försörja sig, men Sverige är trivsammare”. Man kan bara undra vad han skulle sagt om dagens tillstånd i USA, Sverige, Fåglavik och Karlskoga?
The times they are a-changing, som en annan filosof skulle ha sagt.
Omklädningsskåpen lämnar väggarna. Det måsta ha smällt rejält därinne när fästena kollapsade.
Rörligheten är ett intressant drag som Linnarsson beskriver. Ett annat är motsättningarna mellan bönder och bruksfolk.
Eftersom Fåglavik var en “ny” samhällsbildning blev den en del av Hudene socken. Hudene var en klassisk konservativ bondbygd.
Motsättningarna mellan bruksortens ledande män och bonderepresentanterna var stora på sockenstämmorna. Brukets förvaltare var tysk och hette Fredrik Schmidt.
Lägg märke till skylten. Ett sätt att klara konjunktursvängningarna på 1970-talet var att rikta sig direkt till de bilburna konsumenterna. Begreppet “Kärringrally” myntades.
Med ett järrnspett genom locket dödar man alla vampyrer. I Fåglavik kan dom inte heller luras genom att lägga sig i kylskåp.
I vilket fall som helst hade Schmidt problem på kommunalstämmorna. Dom snåla bönderna ville inte släppa till några pengar till utveckling av Fåglaviks samhälle.
Han fick tillfälle att hämnas när det blev dags att bryta torv på våren. Folk kom från hela Västergötland för att tjäna pengar på det intensiva säsongsarbetet...
Han fick tillfälle att hämnas när det blev dags att bryta torv på våren. Folk kom från hela Västergötland för att tjäna pengar på det intensiva säsongsarbetet...
Funderade en del runt den här motsättningen när jag försökte förstå Fåglaviks nästan totala kollaps.
Kolla vaxduken! Blekt av årtiondens damm och misär.
Eftersom Fåglavik aldrig var en egen kommun fanns här aldrig något kommunalhus och det var besvärligt att utveckla olika former av social verksamhet på orten.
Faktiskt blev bruket en märklig industriell enklav mitt i Västergötland, som till slut mer eller mindre kunde försvinna. Befolkningen har halverats sedan 1930-talets storhetstid.
Idag finns ungefär 200 invånare kvar på orten. Som vi skall se finns ingen affärsverksamhet kvar.
Men vi skall inte gå händelserna alltför mycket i förväg. Man kan säga att bruket utvecklades väl fram till 1914.
En äkta mellanölsburk som långsamt återvänder till naturen.
Under mellankrigstiden gynnades Fåglavik av att importkonkurrensen minskade. Man började nu också leverera till EPA, som var en ny snabbväxande varuhuskedja.
Den sista bokföringen. Fakturan på bilden daterad september 1976. Det var två år kvar till slutet.
Den orange vaxduken och den mintgröna tapeten andades sommarland på 60-talet. I en trivsammare miljö hade man längat efter ett stort glas saftkobbel.
Detta med saftkobbel är ju intressant i sig. Tror egentligen inte att det fanns i vekligheten, utan är en metafor för hur somrarna på 50- och 60-talet skulle vara:
Soliga, gröna, kortbyxor och saftkobbel. Dessutom kunde man alltid kika på sommarflickan i Expressen.
Falconkapsyler och följesedlar. Rester av en försvunnen industriell epok.
En arbetsbyxa ligger slängd på golvet. “Stark, smidig, trivsam”. Vare sig HEAB eller Fåglavik finns längre kvar. Något gick allvarligt fel. Fortsättning följer i Fåglavik II.